Under jubileumsveckan för Dagen 75 år återpublicerar vi fyra ledare från 1940-tal, 1960-tal, 1980-tal och 2000-tal. Detta är den fjärde.
Jesus hade det. Så även den första kyrkan, liksom jesuiter och franciskaner, de tyska pietisterna, metodisterna i England och USA, Frälsningsarmén, väckelserörelsen och pingströrelsen.
De hade alla – i vissa fall har de även i dag – en social kallelse. Och med denna kallelse följde strömmar av människor som såg kärlek och medmänsklighet.
Jesus lyfte upp barnen, och såg kvinnorna som ingen annan. Urkyrkan som växte i romarriket öppnade för slavarna. jesuiternas grundare Ignatius av Loyola hjälpte de prostituerade, pietisterna startade industriskolor för de fattigaste barnen. Herrnhutismen växte fram bland flyktingar, metodister och frälsningssoldater hittade de utslagna i industrialismens slumkvarter.
I Småland placerade Mormor på Herrestad, alias Emilie Petersen, ut vävstolar i armodiga stugor. Kvinnor vävde fina tyger, började tjäna pengar och ställde krav på sina försupna karlar. Bönemöten och arbete lade grunden för såväl Svenska Alliansmissionen som den stolta Gnosjöandan,
Första veckan som pingströrelsens Lewi Pethrus kom till Stockholm, 1911, gick han till de försupna männen i hamnkvarteren. Han tog dem till kyrkan och slevade upp gröt. Det berättas hur någon av församlingens systrar borstade bort lössen på kavajen före kvällens möten, samtidigt som kvarterets handlare och en del medlemmar i församlingen klagade över den växande skaran trashankar.
Tider utan kliande löss, är tider av stagnation i Guds rike.
— Daniel Grahn
Det är inte självklart enkelt att bära en social kallelse. Lössen är obehagliga och kliar. Människor med sociala problem är stökiga, i mötet med dem blir livet rörigt och ibland hiskeligt obekvämt. Som hos domkyrkokomminister Carl-Erik Sahlberg i S:ta Clara församling i Stockholm. Carl-Erik leder en kyrka för luggslitna, dit alla troende sneglar med respekt och beundran. De flesta av oss är egentligen övertygade om att Guds rike bygger på den sociala kallelsen, men alldeles för få av oss är beredda att betala priset. Vem vill ha kliande löss? Knappast stressade, sekulariserade och rena söndagskristna. Ju mer vi ser av världsvid kristendom med desto större glädje ser vi i själva stökigheten. Varje väckelse söker sin sociala kallelse. Inte i första hand för väckelsens egen skull, utan för kärleken till andra människor. Och omvänt, tider utan kliande löss, är tider av stagnation i Guds rike.
När den amerikanska journalisten Monique El-Faizy analyserar den kristna vågen i USA konstaterar hon att de växande kyrkorna är de som brinner för andra människor. Megakyrkor som Willow Creek i Chicago märker dessutom att församlingens smågrupper med socialt arbete numera lockar fler än de traditionella “bönemötena”. Människor kommer till tro, och växer som kristna, i glädje över att få hjälpa andra.
I grunden så är det Gud som visar vägen och tänder hjärtan. Men vi behöver alla utsätta oss för obekväma möten.
Nästa vecka samlas kristna ledare på Örebro Missionsskola för att diskutera integration. Många av våra två miljoner nysvenskar lever isolerade och utanför arbetsmarknad och gemenskap. Och vad värre är, många av dem som söker sig till församlingen upplever också där ett utanförskap. Vi hör ibland om invandrare som inte kommer in på krogen, eller som aldrig kallas till en anställningsintervju. Liknande fenomen upplever invandrare i kyrkan. Man är en obekväm främling.
Hade Lewi Pethrus fått jobb i Stockholm i dag är jag övertygad om att han hade satt sig på t-banan till Rinkeby. Han skulle snart dofta vitlök och exotiska kryddor, kyrkan skulle få allt fler besök av människor med dåliga språkkunskaper. Det skulle bli stökigt, hiskeligt obekvämt och fantastiskt spännande. Kanske till och med väckelse.
