Under sin 75-åriga historia har Dagen ofta tagit ställning i aktuella frågor. Vissa gånger har det lett till politikerbesök på redaktionen och lagändringar, andra gånger har motståndet runt omkring varit hårt. Dagens tidigare chefredaktörer Olof Djurfeldt och Arne Winerdal ser tillbaka på några av de största stridsfrågorna.
Dagen har alltid strävat efter att ge ett annat perspektiv i samhällsdebatten, men i några frågor har tidningen tagit ställning på ett konkretare sätt. När närradio diskuterades på 1970-talet var det en fråga som engagerade stora delar av frikyrkan – med Dagen i spetsen. Förbudet mot andra röster i etern än Sveriges Radio hade tidigare kringgåtts av pingströrelsen genom att sända piratradio.
– Vi drev närradio som en fortsättning på en gammal kamp om en fri radio i Sverige och som gick tillbaka många år. Därför tog vi ju upp detta ganska intensivt, säger Olof Djurfeldt, som tog över som chefredaktör efter Lewi Pethrus död 1974 och satt kvar – tidvis med delat ansvar – till 1996.
– Jag skrev säkerligen en del om frågan i mina ledare. Det var något som vi verkligen hoppades att det skulle gå igenom, säger Olof Djurfeldt.
En annan som skrev frekvent om närradio var Arne Winerdal, som då var reporter på tidningen. Tillsammans skapade de en heltäckande bevakning av frågan. När riksdagen skulle rösta om närradions vara eller icke vara sammanställde Dagen alla sina tidigare artiklar i ämnet – och de uppgick till över 300.
Dagens opinionsarbete gav också resultat: Närradion godkändes på försök och den 24 april 1979 kablades det första programmet ut från en studio i Jönköping. Dagens förstasida hade rubriken “Radiomonopolet brutet! De kristna först på plan” och inuti tidningen fick läsarna en rapport från utsände reportern Winerdal.
– Det fanns ett stort motstånd mot närradion från framför allt Socialdemokraterna. Därför var det en enorm framgång att bryta radiomonopolet och en revolution att varenda förening och kyrka plötsligt kunde sända fri radio i Sverige, minns Arne Winerdal.
Sköna söndag
Drygt tio år senare var en annan fråga på tapeten: butikernas helgöppettider. Under kampanjen “Sköna söndag – tredje budet för din skull” samlade Dagen argument för att affärerna skulle hålla stängt på söndagar. Vid den tidpunkten hade Arne Winerdal avancerat från reporter till en chefredaktörspost som han delade med Olof Djurfeldt.
– Vi ansåg att det fanns en kristen princip att man arbetar sex dagar och får kraft på den sjunde. Det är bra för alla människor oavsett om man är troende, ateist eller agnostiker att ha det här växelspelet mellan arbete och vila, säger Arne Winerdal.
Kampanjnamnet Sköna söndag var en blinkning till ett tv-program med samma namn, där sexrådgivaren Malena Ivarsson blev ett känt namn för svenska folket.
– Vi ville driva lite med det och ge begreppet en annan innebörd, säger han.
Under hösten 1990 skrev Dagen ett antal artiklar i frågan om helgöppettider med rubriker som “Visst behövs vilodagen” och “Vi laddar om i kampen för söndagsstängt”. Det slutade dock med att Dagen fick se sin linje besegrad – och i dag är söndagen en stor shoppingdag för många. Ändå tror Arne Winerdal att Dagens kampanj gjorde nytta.
– Jag tror att det kan vara bra att säga ifrån, även när huvudfåran inte rinner åt det hållet, säger han.
Statsministern på besök
Även om det inte alltid gick att driva igenom en lagförändring kunde en kampanj ändå väcka uppmärksamhet på högsta politiska nivå. Det fick Dagens redaktion uppleva när man kämpade för att minska videovåldet i slutet av 1980-talet. Det slutade med att Dagen fick statsministern Ingvar Carlsson på besök – men allt började med en resa till det lilla norrländska samhället Vilhelmina som chefredaktör Winerdal företog sig tillsammans med Dagens vd Sverre Larsson.
– Jag och Sverre var däruppe en lördagskväll för att tala i Filadelfiakyrkan. Det var ett stendött samhälle och frågan var hur man skulle få liv i mötet. Så jag gick ner på byn och hittade en videobutik, säger Arne Winerdal.
På topplistan över butikens mest uthyrda filmer kunde Winerdal läsa en antal våldsamma titlar – och högst upp fanns den skandalomsusade Motorsågsmassakern. Han noterade titlarna i en anteckningsbok och tog med sig den till mötet.
– När det var min tur att tala ställde jag mig upp och sa “Vet ni vad folk gör här i Vilhelmina i kväll? Jo, de tittar på video”. Och så läste jag upp vilka filmer som hyrdes ut.
I bänkarna satt ett 30-tal förfärade Vilhelminabor – och en allt mer upprörd Sverre Larsson.
– Han kom fram till mig till efteråt och sa att han skulle skriva brev till statsminister Ingvar Carlsson. Gör det du, sa jag. Sedan dröjde det inte mer än en vecka innan Carlsson gick omkring i Dagenhuset och ville diskutera dessa frågor politiskt, säger Winerdal.
I slutändan hade förslaget om att minska videovåldet inte tillräckligt stor politisk kraft för att få till stånd en lagändring, men händelsen har ändå blivit en påminnelse om Dagens slagkraft i den offentliga debatten.
– Där satt vi ett stort gäng i matsalen, Ingvar, hans presschef och sakkunnige och så vi i Dagenledningen, och diskuterade hur vi ska få stopp på Motorsågsmassakern. Vi var lite tagna av att en kristen dagstidning fick det gensvaret av en statsminister, säger Winerdal.
Samtidigt tog viljan till förändring mycket energi och resurser i anspråk. Olof Djurfeldt säger att Dagens kampvilja ibland skymde sikten för andra bevakningsområden.
– Några av de här kampfrågorna blev mycket omskrivna. Det kändes som att vi inte kunde undgå att skriva om alla nya saker i de frågor som vi förut hade drivit. Man var inte alltid herre över det där själv, och ibland längtade man att få annat att skriva om, säger han.
I slutändan var kampanjerna ändå ett effektivt sätt att få människors uppmärksamhet och belysa frågor i linje med Dagens värderingar, säger Arne Winerdal.
– Jag är ju skolad i kvällspressen, och min journalistiska idé är att väcka uppmärksamhet och engagemang. Människor ska bli glada eller knyta näven i byxfickan. Då måste man i positiv mening vinkla saker så att de väcker uppmärksamhet i ett stort utbud av nyheter, säger han.
