En slutsats låter sig snabbt dras av det plötsliga bråket inom socialdemokratin: det finns ett missnöje med Göran Persson i det äldre gardet, som primärt inte har med Mellanöstern-inställningen att göra.Detta borde inte överraska någon, men gör det sedan Persson under EU-ordförandeskapet kunnat spela rollen som icke-ifrågasatt statsman. Men lika oomstridd som Göran Persson framstått under det senaste halvåret, lika omstridd var han för inte alls länge sedan, också av sina egna. De negativa skriverierna om statsministern har tidvis gränsat till, eller överskridit, det rent ärekränkande. Som när författaren Christer Isaksson i en bok och tidningsartikel (DN 15/5 99) kallar Göran Persson för ”partiets största skitstövel”.Det socialdemokratiska partiet har förändrats i grunden sedan Göran Persson blev statsminister. Det säger sig självt att detta inte skett utan motstånd, och framför allt inte utan invändningar från de äldre, som under lång tid satte sin prägel på partiet. Av Thage G Petersons memoarer framgår att han inte är främmande för Christer Isakssons karaktäristik. Kanske gäller detta också Sten Andersson, som nu är ena parten i den bittra internstriden.Att Göran Persson inte uppskattar att Sten Andersson bedriver någon form av hemlig diplomati är begripligt. Dels därför att det naturligtvis är genant för statsministern att inte ha varit informerad om den tidigare utrikesministerns agerande. Dels därför att det rimligtvis är sittande regering och utrikesminister som ska sköta kontakterna på statschefsnivå. Om en privatperson används för känsliga uppdrag, är en sak. Sten Andersson har också utnyttjats för sådana kontakter i Mellanösternfrågan. Men det måste vara på regeringens uppdrag och åtminstone med dess vetskap och godkännande.Sten Andersson är inte vem som helst. Han har haft en maktställning i partiet, från 50-talet och framåt, som ingen annan. Tjugo år som partisekreterare, nästan tio år som minister, bland annat som utrikesminister, och många år som ordförande i Stockholms arbetarkommun har gett honom en helt unik position. Till det kommer internationella kontakter och insyn i nätverk som är betydelsefulla för den som deltar i ett maktspel på hög nivå.Sten Andersson är en kylig taktiker. När han väljer att inte vika undan eller göra en försiktig reträtt inför Göran Perssons kritik i partistyrelsen, är det inte ett vanligt internt gräl som är under uppsegling. Inte heller handlar det i högre grad om Mellanöstern-hållningen. Sannolikt har Göran Persson ett ganska stabilt stöd för sin omorientering mot en större Israelpositiv linje.Konflikten gäller Göran Perssons partiledarskap. När Sten Andersson på torsdagsförmiddagen hävdade att konflikten inte kan lösas mellan de två utan är en fråga för partistyrelsen är det en medveten provokation, men också en indikation på att det finns ett betydande missnöje med Göran Persson i partistyrelsen, som Andersson räknar med att kunna mobilisera för att åtminstone i någon mån ge statsministern och partiledaren en minnesbeta.Allt annat än partistyrelsens oreserverade stöd är en prestigeförlust, som blir förödmjukande för Göran Persson. Möjligen är det detta Sten Andersson eftersträvar. Som den gamle partitaktiker han är, har han säkerligen bedömt framgångschanserna som hyggliga innan han trappade upp konflikten. Skulle Persson dra det kortaste strået i den oväntade envigen försvagas hans position rejält.
