I John Nilssons försvar av Carina Jarlsbondes bibelsyn är den ledande tanken – han återkommer till den fyra gånger – att Gud begränsades av judarnas patriarkala samhälle och språk (27/11). Men är det så? Var Gud ”tvungen” att mot sin vilja presentera sig som ”maskulin”?Det går en viktig skiljelinje mellan klassisk (evangelikal) kristendom och annan kristendom just här. Bibeln är Guds ord, säger den klassiska kristendomen, men därmed inte sagt, som John Nilsson mycket riktigt påpekar, att Gud sanktionerar alla människomeningar som finns i Ordet. Det krävs stor vishet och mycket skarpsinnig debatt för att komma fram till säkra slutsatser i mängder av spörsmål. Men är verkligen frågan om Gud som maskulin en sådan fråga?Är det fler än jag som tycker att feminismdebatter svävar bort från sin förankring i ordet ”feminin”? Först vill jag ge uttryck för en liten fundering över själva begreppen maskulint och feminint. Det sägs som något självklart att Gud måste vara lika mycket maskulin som feminin, som om kosmos annars vore i obalans.Mig tycks det som att Guds tanke är att tillsammans med oss skapa den perfekta balansen. Vi, Guds församling, är feminina, vi är dottern Sion, vi är bruden. Kristus är den äkta mannen, brudgummen. Man kan säga att Gud ger bort den feminina rollen till oss. Den helige Ande i oss gör att vi kan spela den rollen. (Men man ska märka att Anden även spelar en maskulin roll i förhållande till oss.) Den helige Andes kanske evigt viktigaste roll är att hjälpa oss att vara gensvarande mot Kristus, att vara feminina, vara bruden.Gud presenterar sig som kung, mästare, herde, vän, fader och brudgum. Bibelns sista kapitel visar att det är Gud som brudgum som är målet för hans förhållande till oss. Se kontrasten! I de flesta diskussioner tycks det mig som om kvinnor försöker erövra allt vad som ansetts vara mannens område. Att det område som kvinnan ansetts ha kanske är mer värdefullt glöms bort – och verkar slarvas bort! Detta rimmar väldigt illa med det här, som jag menar vara Bibelns övergripande tema, att vi ska vara Guds kvinna. Gud är mannen med stort M, inte för att han har ett kön utan för att han i relation till oss innehar den rollen.Maskulint och feminint ska i stället för att flyta in i vartannat, och mista sin innebörd, betonas som tillhörande ett övergripande tema i hela Skriften (och i hela naturen), alltså som något grundväsentligt! Jag tycker att man här ser en fantastisk skönhet i Guds tanke. Vi har fått en föraning av evighetens grundtema redan i den jordiska relationen mellan man och kvinna. I förälskelsen – och i den sexuella föreningen – finns ett mysterium. Här får vi bara ana, där kommer vi att få se.Gud är förälskad i oss. Och han är oändligt maskulin i sin relation till oss. Han är givaren, vi är gensvararna.Det är detta, det är vad jag tror, vi i grunden syftar på, initiativtagaren och gensvararen, när vi talar om maskulint och feminint, inte på könsrollerna och traditionerna. Vi ser det redan hos djuren, detta initierande hos hannen och det gensvarande hos honan. Om vi skalar bort allt annat tror jag att vi just här ser kärnan. Och innan jag får skäll för detta vill jag tillägga: Honan är i sin tur initiativtagaren gentemot dem som behöver henne eller har anledning att frukta henne, hon är maskulin i sin roll i nästa steg.Om kvinnan inom äktenskapet vill avskaffa den ordningen avstår hon från den bästa delen. Det maskulina är inte den förmånligaste rollen. Gud har gett oss, bruden, den bästa delen och behållit den andra för egen del. Så gör han hela tiden: Han är så förälskad i dig och mig att han, som andra förälskade, glömmer sig själv! Han, som ensam är värd ära och härlighet, tänker på vår härlighet och glömmer sin egen! Vi pratar mycket om hans kärlek som herre och fader och vän, men det är i hans relation till oss som blivande brudgum som vi ser den kärlek som riktigt kan smälta oss.Vi män är feminina i vår relation med Gud! Lägg märke till vad jag hela tiden säger, ”i relation till”, de är nyckelord när man diskuterar maskulint och feminint. Den mottagande och gensvarande rollen är vi dock – tyvärr – dåliga på. Kvinnor är, än så länge, bättre på den. Det är därför de är så stora i Guds rike (ingenting sker där, enligt John Wesley, utan bön – och det är mest kvinnorna som ber) och numerärt är så många i våra församlingar.Avslutningsvis återkommer jag så till frågan i början: Var Gud ”tvungen” att mot sin vilja presentera sig som maskulin? Och: är frågan om Gud som maskulin en där ett verkligt svar saknas i Bibeln? Nej, måste svaret bli, han ville av de allra bästa skäl presentera sig som man, och gjorde det också. Och nej, han som lyckades med det svåra, att ge den fullkomliga uppenbarelsen av sig själv, Jesus Kristus, kan inte ha snubblat på det lätta, att styra hebreiskan, grekiskan och kulturen till att bli hans rätta redskap. Han vill ha Bibeln så som den blev, det är vad vi bekänner, inte att den på ett lättbegripligt sätt är ofelbar.
