I går läste jag elva barnläkares tiopunktsprogram för bättre barnhälsa. Det publicerades i Dagens Nyheter och handlade bland annat om vådan av att se för mycket på tv – det gör själen mager och kroppen fet. (Deras program kommenteras på ledarsidan.)Men meningen som fastnade i mitt minne handlade om något annat. ”Maxtaxan är säkert bra för många föräldrar, men frågan är om den är bra för barnen?” skrev läkarna.Att ställa den frågan kallas för barnperspektiv. Begreppet används flitigt i politiska sammanhang. Från talarstolarna koncentreras stundom all politisk välvilja i detta ord. Barnperspektiv.Den socialdemokratiska kongressen som hölls i Västerås för några månader sedan tillägnades barnen. ”Det ska vara en självklarhet att i varje situation utgå ifrån ett barnperspektiv, förutse vilka konsekvenser olika beslut eller arbetssätt kan få för barnen och rätta oss därefter”, skrev det socialdemokratiska kongressombudet Carina Brandt från Örebro län sammanfattande i Nerikes Allehanda efter kongressen.Störs hon och hennes partikamrater av läkarnas milda reflexion om att maxtaxan möjligen är nyttigare för föräldrarna än för barnen? Jag är inte säker. Partilojaliteten är ofta det allt överskuggande perspektivet.Begreppet barnperspektiv seglar snyggt på visionens vingar mot ljusblåa löfteshimlar, men har väldigt bräckliga landningsställ. Hjulen viker sig lätt vid markkontakt. Och så buklandar visionen i vuxennyttans verklighet medan kongressuttalandena samlar damm i partihögkvarterens arkiv.Om detta, delvis om detta, handlar riksdagsledamoten Sten Tolgfors debattartikel på sidan nio i dagens tidning. Brådskan att genomföra en lag som gör det möjligt för homosexuella par att adoptera barn från andra länder stör honom. Bakom regeringens ovanliga handlingskraft anar han något annat än barnperspektivet. Nämligen de vuxnas krav.Jag ser väldigt gärna att någon representant för regeringen eller regeringspartiet går i svaromål. Inte för att jag tror den här frågan på något sätt är unik i sin brist på barnperspektiv. Eller för att socialdemokraterna är ensamma om glappkontakten mellan tjusiga uttalanden och politisk praxis. Men med makt följer ansvar. Den som håller i rodret svarar för kursen.
