För en tid sedan publicerades i flera tidningar en TT-intervju med Svenska kyrkans ärkebiskop KG Hammar. Den kom att dämpa min julglädje, det måste jag tyvärr deklarera. Man har ju som ”kyrkoarbetare” sedan länge nästan vant sig vid kyrkliga ledares utspel som ifrågasätter åtskilligt i kristen tro och etik.Men de som inte följt med i alla svängar, vilken bild får de av kyrkans lära? Finns det över huvud taget någon sådan numera? I intervjun sägs det: ”Under de senaste två decennierna har mycket hänt inom Svenska kyrkans inre teologi. En 50-åring som inte tänkt på saken sedan kristendomsundervisningen på mellanstadiet tappar lätt hakan över hur det som var officiellt sant då nu även för ärkebiskopen är ’öppna frågor’.” Och så ges som exempel jungfrufödelsen, Jesus som Guds son och underverken. Ärkebiskopen skyndar sig att tolka utsagorna symboliskt/poetiskt. Sanningshalten är inte det viktiga.Jungfrufödelsen är ”ett sätt att beskriva att det är något särskilt med Jesus”, säger Hammar och tillägger om Jesus som Guds son, att denna titel användes för ”att människor känt en stark närvaro av Gud runt honom”.Många frågor hopar sig. Visst låter vår ärkebiskop sympatisk; han vill ju bereda rum för så många som möjligt i den kyrka där han erhållit det högsta ämbetet. I det syftet uppmanar han till egna tolkningar. Frågan är om detta är rätt. Frågan är om det längre handlar om kristen tro.Nu kan det invändas att K G Hammar uttalat sig som privatperson, inte som kyrkans högste ledare. Detta argument har tidigare hörts från honom. Men självfallet gjordes julintervjun av nyhetsbyrån i hans egenskap av Svenska kyrkans högsta ledare. Detta visste naturligtvis Hammar då han ställde upp och han visste att många i tidningarnas läsekrets skulle uppfatta det så.Nu speglar inte den nuvarande ärkebiskopens teologiska uttalanden situationen i Svenska kyrkan i stort, vare sig officiellt eller rent konkret ute i de många församlingarna. Den kyrkoordning som togs i bruk vid millennieskiftet slår entydigt fast att Svenska kyrkans lära vilar på Bibeln, de fornkyrkliga trosbekännelserna och lärodokumenten från reformationstiden. Här finns alltså – fortfarande – i högsta grad rum för den bekännelsetrogna linjen. Om Jesus läser vi exempelvis att han är ”avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria”. En rad bibelställen stöder en bokstavlig och alltså icke-poetisk förståelse av detta mysterium. Det var så, får vi tro, fast vi inte kan begripa eller förklara.Det finns i kyrkoledningen en berättigad oro för ett accelererande medlemsras. Jag tror att man kan sätta in ärkebiskopens uttalanden även i det sammanhanget. Hans vision är en öppen kyrka, öppen också vad gäller trons grunder. Hammar hyllar friheten för den individuella tolkningen. Frågan är om detta förhållningssätt gagnar kyrkan. Kanske är det tvärtom. Kanske människor har rätt att få svar på sin fråga: Vad säger kyrkan?Hammar slutar med att kort beröra relationen politik och religion. Han hävdar, att ”det är världen som sätter agendan, inte kyrkan”. Säkert är det i viss utsträckning så. Man måste leva mitt i världen. Därmed inte sagt att man ska låta ”tidsandan” säta agendan, låta den omtolka den kristna trons innersta trossatser.Varje människa resonerar utifrån en grundläggande ideologi. I dag frågar sig säkerligen många kyrkoanställda och andra: Finns det hos ärkebiskopen någon troslära, sån står över den klassiska kristna bekännelsen?
