”Karisma Center i Stockholm visar oss vägen till församlingstillväxt”. Så löd rubriken när Roger Arnfjell sammanfattade sin bedömning av den församling som under sju år har vuxit med ett hundra medlemmar årligen och har målet att bli 20 000 medlemmar år 2020.
Jag är glad att kunna konstatera att samhörigheten mellan de olika bibeltroende församlingarna i Storstockholm är den bästa jag varit med om under de 35 år som jag upplevt i denna stad. Det finns en vänskap som börjar få djupa rötter. Vi kan beundra det som sker och ge uttryck för det och stödja varandra. Församlingen som leds av bröderna Sven Almkvist och Thomas Ardenfors har också helt riktigt tagit djärva trossteg och visat mod och handlingskraft i att hjälpa människor i nöd och vinna dem till frälsning. Det är spännande att se det som sker!
Samtidigt med dem har flera nya församlingsbildningar skett och det sjuder av liv och församlingstillväxt i olika delar av Storstockholm. Jag beräknar att av närmare 600 medlemmar som kommit med i vår gemenskap i Centrumkyrkan, är en tredjedel sådana som tidigare inte hade någon församlingsanknytning. En tredjedel är inflyttade från andra delar av Sverige och ytterligare en tredjedel har tidigare tillhört någon annan församling i Storstockholm. Några hade inte varit med i sin kyrka på tio, tjugo år, medan andra var aktiva i sin församling och trots det ville ha flyttningsbetyg. Ibland är det förståeligt och ibland riskerar sådant att skada gemenskapen mellan oss.
”Alla har vi syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud”, står det i Romarbrevet. Det har ofta varit konflikter som skäl till att den ena församlingens tillväxt har skett på någon annans eller några andras bekostnad. Det måste vi bekänna som synd och svaghet under vår historia. Alla vi som upplevt något av detta borde i framtiden bli överens om några etiska regler för vårt arbete. Vi i Centrumkyrkan var med om att en ganska stor grupp lämnade vår församling och gick till SKC (Stockholm Karisma Center). De tyckte inte om vår möteskultur och lämnade för att direkt, utan flyttningsbetyg eller kontakt mellan oss som pastorer i de olika kyrkorna, bli välkomnade och direkt få ledarskap i sin nya församling. På ett liknande sätt har ett stort antal medlemmar gått över från City Pingstförsamling under tiden som Citykyrkan upplät sina lokaler för den framgångsrikt gästande verksamheten. En tillfällig kris i den gamla församlingen, motiverade till att flytta över till den nya församlingen.
En ömsesidig omsorg med öppna och varsamma samtal mellan oss som pastorer, bör ske när medlemmar flyttar mellan de olika församlingarna. Det kan ibland vara mycket berättigat att byta församling! Ibland är det personliga skäl som motiverar. Frånskilda klarar inte av att mötas i samma kyrka utan väljer ofta att söka en ny kyrkokontakt. Det händer också att unga människor gifter sig över ”gränserna” och sedan vill tillhöra samma kyrka. Man får kamrater, flyttar till en ny stadsdel och så vidare. Vi bör också bejaka våra olikheter med skilda kallelser och därmed klara av det som händer när en församling växer genom att medlemmar går från en kyrka till en annan verksamhet. Jag hörde vid ett tillfälle om hur Jack Hayford i Los Angeles kommenterade att många som blev frälsta hos Robert Schuller, gick vidare till andra församlingar med större andligt djup. Han menade att ”The Crystal Cathedral” fungerar som ”evangelisten”, medan andra församlingar har mer omsorg som ”herde och lärare”.
Min upplevelse de senaste åren har varit att vi i Centrumkyrkan fått rekommendera andliga sökare till att även gå till Svenska kyrkans församling eller någon annan av de historiska kyrkorna, medan andra känt samhörighet med Livets Ord i Uppsala. Vi har i samtal kunnat stödja och bejaka initiativet. Jag har själv förvånats över hur många som kommit fram till mig och hälsat glatt, när jag besökt församlingen Livets Ord. De blev frälsta i Citykyrkan och fortsatte via Södermalmskyrkan till Uppsala. Det viktigaste är ju att bevaras i Kristus och behålla vänskapen i ”Kristi kropp”.
Förutom att SKC är en förebild i många avseenden, så behövs en samlad strategi för en mer vinnande evangelisation. Om vi sätter upp målet att vinna 10 000 nya medmänniskor till frälsning inom tio år, då kommer vi nog att behöva samarbeta med varandra! Ska det bli 20 000 nyomvända före år 2020, då måste vi hjälpas åt! Ingen andlig ledare klarar den uppgiften ensam, såvida inte en ny Yonggi Cho eller Reinhard Bonke gömmer sig i bänkarna, för att inom kort framträda som andlig ledare i superformat.
Sedan några veckor tillbaka pågår ett samtal om en gemensam insats för Storstockholms evangelisation. Pastorer i Filadelfiaförsamlingen, Korskyrkan och Centrumkyrkan samråder och vi vill ha samverkan med många fler. Insatsen gäller vardagsevangelisation och målet är att nå minst 2 000 människor som under det här året vill vara med i regelbundna samtal för att lära känna Jesus till tro och frälsning.
Dessutom har jag haft glädjen att möta pastorerna i SKC för ett projekt som handlar om invandrarungdom där vi tillsammans tillfrågats av en förort att ta hand om ett större antal unga människor som behöver andlig gemenskap. Vi vill samarbeta och vi kan förenas i nya visioner och mål för en gemensam framgång för Guds rike i Storstockholm. Grunden är en trovärdig och ömsesidig omsorg för varje församlings integritet och identitet.
