Svar till Anders Piltz:
Anders Piltz hade kunnat vara fullständigt övertygande i sin argumentering om det tysta förbehållet. Då skulle han ha sagt: ”Det fanns aldrig någon brasklapp, Tryggve Lundén hade helt fel och Mindszenty undertecknade inte sin ’bekännelse’ så som det hävdats.” Det säger han dock inte.Det tysta förbehållet har emellertid en mer direkt förbindelse med våra dagars debatt inom svensk kristenhet. När kyrkomötet 1958 under kraftig statlig påtryckning tog beslutet om prästvigning av kvinnor, fanns den så kallade samvetsklausulen med.Den var ett förarbete till lagen och angav därmed hur den skulle tolkas. Den löd så: ”Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget att hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst.Likaså vill utskottet som sin samfällda mening framhålla, att präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så, att den som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga dem...”Man märker att varje ord är vägt på guldvåg. Regeringens företrädare, statsrådet Ragnar Edenman, yttrade i kyrkomötet: ”Jag kan här helt ansluta mig till utskottet, och jag talar i det fallet på en fullständigt enig regerings vägnar. I min egenskap av ecklesiastikminister vill jag hävda den meningen, att lagstiftningen och statsorganen så litet som möjligt bör ingripa i personliga religiösa förhållanden. Någon åsiktsförföljelse från statens sida kan inte gärna vara att frukta, så länge vi har vårt nuvarande demokratiska statsskick.”Det var med dessa förutsättningar, som kyrkomötet gick med på förändringen. Lagmässigt var det konstruerat så, att samvetsklausulen var bestämmande för lagtolkningen, så länge lagen fanns.Efter några årtionden ville emellertid staten bli av med samvetsklausulen. Då kom man på den lösningen att avskaffa lagen och så bli av med samvetsklausulen.Det fanns alltså under statskyrkans sista år ingen lag om kvinnliga präster. I stället skulle ”allmänna regler gälla”. När denna diskussion blev aktuell förklarade Edenman att samvetsklausulen inte varit avsedd att ha någon längre giltighet. Det sa han inte i kyrkomötet 1958, det var hans tysta förbehåll.Det kunde naturligtvis inte sjökapten Anders Thore, biskop Bo Giertz och de andra kyrkoledarna uppfatta. De blev helt enkelt lurade av Edenmans tysta förbehåll. Annars hade de handlat annorlunda.Man kan säga, att den utveckling, som nu fört fram till planerna på missionsprovinsen inom Svenska kyrkan har sitt ursprung i statens bedrägliga användande av det tysta förbehållet – reservatio mentalis – 1958.
