Dokumentären ”Mirakel eller bluff” (TV4, 19/3) skildrade världsevangelisterna Benny Hinn och Reinhard Bonnke i syftet att påvisa deras verksamheter som bluff. Frågan är dock vad som egentligen var bluff. Är det Benny Hinn och Reinhard Bonnke, eller var det möjligen dokumentären?
Programmet bestod delvis av direkta klipp från bland annat Hinns kampanjer – bilder man genom Hinns dagliga tv-program i stora delar av världen (inklusive Sverige) kan se via satellit eller kabel-tv. Att dessa bilder skulle fått tala för sig själv är emellertid inte hela sanningen. De tillrättaläggande, stundtals urflippade speakerkommentarerna tyder inte bara på ett stort mått av okunskap kring karismatisk kristendom som fenomen, utan också på en uppsåtlig vinkling.
Av utrymmesskäl får vi bortse från absurda påståenden i stil med ”Reinhard är som en shaman. Han förtrollar sina fiender och frammanar onda och goda andar medan han dansar till trumslagen”, lämna missförstånd om manifestationer som tungotal och profetia (förslagsvis borde producenterna få Första Korintierbrevet kapitel 12-14 i hemläxa) och gå direkt till de hetaste potatisarna: uteblivna helanden och pengar.
Dokumentären fokuserade på att alla människor inte blir helade, något som varken Hinn eller Bonnke förnekar. Tvärtom vore det ganska konstigt om man inte i en skara på cirka 10 000–20 000 personer kan finna fem som blivit besvikna. Dessa människors djupt tragiska livsöden rättfärdigar inte producenternas grepp att i en ”förutsättningslös” granskning bara fokusera på dessa. Garanterat kunde man (trots utsaga om annat) ha fiskat fram åtskilliga exempel på människor som upplevt genuina helanden.
Man gör också stor sak av att Hinns medarbetare kontrollerade att de som skulle upp på scenen för att vittna om sitt helande verkligen – så långt det var möjligt att på plats kontrollera – var helade. Vari ligger det beklagansvärda? Däremot skulle man, om de släppt upp folk som de inte trodde blivit helade för att vittna om ett helande, haft orsak att klaga. Nu framstod i stället kritiken som mycket underlig. Man tycktes söka kritik för kritikens skull.
I fråga om pengarna kom man inte med hela sanningen. Dels finns det inget som helst krav, vilket man genom sin manipulativa vinkling lät påskina, att genom löftesoffer ge stora summor i kollekten. Möjligheten finns, javisst, men detta är inget unikt för Benny Hinn utan är allmänt vedertagen praxis i många större kyrkor och sammanhang. Jag har för övrigt själv som ”partner in ministry” till Hinn månadsvis stöttat det hela ekonomiskt, och kan utifrån erfarenhet vittna om att där på inget sätt funnits direkta eller indirekta krav på offer av höga belopp.
Ganska tidigt i programmet visades ett klipp av Hinns kollekttal. Vid en första anblick fick man intrycket av att han rakt upp och ned sade att man måste betala till hans ”ministry” för att bli skonad från sjukdom. Hemskt! En närmare granskning av klippet tyder dock på att det dels var taget ur sitt sammanhang och satt i ett annat; dels inte återgivet i sin helhet. Benny Hinn talade här inte om sjukdom, utan om framtida ekonomiska tillbakagångar för världen. Det var från dessa de vilka gett till Guds verk skulle bli skonade. Den som, genom att följa bibliska principer om givande, överlåter sin ekonomi i Guds händer kan förtrösta på att han har omsorg om oss också i svårare tider.
Säga vad man vill om en sådan undervisning, men att som producenterna klippa in denna snutt i sammanhanget där man talade om helande – trots att de inte hade något samband – är djupt manipulativt. Det ger oss anledning att ifrågasätta deras motiv.
Jag har sett och hört åtskilliga exempel från Benny Hinns kampanjer, hört många av hans kollekttal, läst de flesta av hans böcker samt läst många så kallade tiggarbrev. Och en sak kan med bestämdhet slås fast: Hinn predikar inte – vare sig direkt eller indirekt – att frälsning och helande kan köpas för pengar.
I intervjusnutten med Hinn där han sade sig inte se några problem med sättet att samla in pengar, tycktes han likt en förhärdad syndare godkänna det av programmet utmålade tillvägagångssättet. Men ha då i åtanke att han a) inte fick tala till punkt (de klippte bort en del av hans svar) och b) att det han kommenterade som okej inte var programmets vinklade nidbild, utan den faktiska verkligheten i hur det går till.
Privatplanet behöver knappt nämnas. Varje människa med sunt förnuft inser att det inte är till för nöjestripper till Maldiverna, utan för resor i den enorma och omfattande tjänsten.
Slutligen kan det konstateras att jag från en världslig producent inte direkt förvånades över denna manipulativa vinkling. Mer förvånande, rent av skrämmande, är att två skribenter på Nya Dagen ansåg det vara ”en välgjord och balanserad dokumentär” där ”de inblandades ord och handlingar verkade få tala för sig själva”.
Har man den minsta kunskap om Hinn och Bonnke utöver det som sades i programmet (vilket borde vara självklart för skribenter i en tidning som Nya Dagen), samt är utrustad med en gnutta kritiskt tänkande, finner man snart att dokumentären var allt annat än balanserad. Välgjord var den dock, ty annars skulle väl inte skribenterna, till synes helt okritiskt, med hull och hår svälja dess manipulativa vinkling i sin helhet och dessutom stämma in i kören av falska anklagelser mot dessa själavinnande gudsmän.
