”Prästen hjälpte oss att bevara tron”

ljusdal. Kvart i fem på morgonen ringer det hemma hos paret Modin i Ljusdal. Örjan svarar sömnigt.– Pontus har brunnit inne, skriker någon upprört i luren.Pontus, makarna Modins son innebränd? Örjan tror först att någon skämtar, men när en polis kommer till telefonen och bekräftar berättelsen, förstår han. Något fruktansvärt har inträffat.Händelsen inträffade i maj för fem år sedan. Pontus Modin, en av Sveriges bästa bandyspelare, hade tillsammans med några vänner suttit och tittat på NHL-hockey hemma i  kompisen Magnus Granbergs villa i Bollnäs. Magnus var firad bandystjärna också han – men i en grannklubb.Det var Magnus som ringde den där morgonen. Han, och några till, hade lyckats ta sig ut ur det brinnande huset. Kvar i lågorna fanns Pontus och ytterligare en ung man. På några minuter brann huset ner till grunden.Brandorsaken är ännu inte riktigt klarlagd, men katastrofen hade troligen orsakats av påslagna spisplattor. Personlig assistentÖrjan och Kerstin sitter hemma i huset i Ljusdal och minns händelsen för fem år sedan. De gråter och berättar. Pontus var 25 år, mitt i livet, full av planer.– Han ville ha barn, säger mamma Kerstin. Pontus var barnkär och omtyckt av eleverna på skolan i Färila, där han hade sin arbetsplats. Han var personlig assistent, vilket innebar att han fanns till hands för barn med speciella problem.Den där tidiga morgonen i maj 2000 förändrades livet för Örjan och Kerstin. Inget kom att bli sig likt efter det.– Det går inte att förklara den sorg och saknad man som förälder känner när ens barn dör. Varför skulle vår 25-årige son dö? Det hade varit mer naturligt att vi fått lämna denna tillvaron. Duktig bandyspelareÖrjan Modin är en mycket känd profil i Ljusdal. Han är en av de riktigt stora i svensk bandy, med två SM-guld och drygt 40 landskamper i bagaget. Sonen Pontus hade följt sin far i spåren och blivit mycket duktig bandyspelare också han.– Jag tränade Ljusdals BK i många år. Efter Pontus död har jag trappat ner, luften gick ur mig. Jag kan fortfarande gå och titta på när Ljusdal spelar, men geisten är borta.För mamma Kerstin innebar Pontus död en sådan katastrof att hon sedan dess inte satt sin fot på Idrottsplatsen.– Jag kan inte se spelarna i sina gula dräkter utan att börja tänka på Pontus. Tanken att gå dit är omöjlig. Förr följde jag laget i vått och torrt.Örjan säger att han tappat så mycket av kraft och ork sedan katastrofen.– Jag har blivit tystare också. Förr kunde jag ta till orda inför större grupper av människor. Det gör jag inte längre. Sorgen ligger så tung över mig att jag inte har någon lust.Efter den iskalla telefonsignalen den där onsdagsmorgonen stod det klart för Kerstin och Örjan att något fruktansvärt drabbat deras son, beställde de taxi till Bollnäs sjukhus, där de nu visste att Pontus fanns. Hjälp och stöd– Där fick vi hjälp och stöd av professionell personal. De var enormt duktiga. Vi orkade inte se Pontus död den dagen, utan valde att åka hem, för att återvända dagen därpå, berättar Örjan och Kerstin.Under tiden hade de hunnit kontakta döttrarna i Gävle och Stockholm. De var nu redan på väg hem till Ljusdal.När Kerstin och Örjan kom tillbaka till Ljusdal anslöt de sig till spelare och ledare i Ljusdals BK som samlats på idrottsplatsen för att trösta varandra.– Vi glömmer aldrig den stunden. Alla var förtvivlade. Det var skönt att så många ville dela den första smärtan och chockkänslan med oss.På kvällen kom en strid ström av människor till Modins villa.Ingen kunde ändra på något, men alla ville vara där och dela känslorna.Dagen efter for Kerstin och Örjan tillsammans med sina döttrar till Bollnäs sjukhus.– Jag var så förtvivlad att jag sparkade på väggarna på sjukhuset, berättar Kerstin.Länge stannade de inne hos sin döde son. Det blev som en bekräftelse för dem att se honom ligga där livlös. Fram till dess hade allt tett sig så overkligt för dem.– Det var otäckt att se honom ligga där, kall och livlös, säger Örjan. Lever med sorgenFem år har gått och Kerstin och Örjan lever fortfarande med sorgen och saknaden.De gråter vid tanken på att aldrig mer få möta Pontus – i det här livet.– Men vi kommer att träffa honom så småningom, säger båda trosvisst.Kerstin och Örjan berättar att de har och har haft en tro, men åtminstone Kerstin tyckte strax efter den svåra händelsen att det kändes svårt att tänka sig att det fanns en Gud som tillät att Pontus rycktes bort så ung.– Jag var arg på Gud första tiden. Men samtidigt fick vi en sådan fin hjälp av en av prästerna i Ljusdals församling. Han kom till oss varje kväll den första tiden. Han höll i minnesstunden i kyrkan och han var officiant vid begravningen. Han sätt att förhålla sig till oss och vår smärta hjälpte oss att bevara tron. De har inte förändratsLivet måste naturligtvis gå vidare, även om den stora sorgen aldrig överger Örjan och Kerstin. De säger att de tänker på Pontus flera gånger om dagen.Umgänget dem emellan har inte förändrats av det inträffade i någon djupare mening, säger de.– Vi har stöttat varandra så gott det går och vi har vänner som finns till hands och som gärna lyssnar på oss.Både Kerstin och Örjan betonar behovet av att få berätta om det som hänt och om känslorna kring den dramatiska händelsen. De talar gärna om både sorg, saknad, bitterhet, ilska – och  om  hoppet att åter få träffa Pontus.– Vår tro är naiv. Vi kan inte acceptera att han för evigt är skiljd från oss, säger Örjan.