I måndags firade vi för första gången Sveriges nationaldag som helgdag. Ett tydligt mönster verkar finnas. Vi är många infödda svenskar som känner oss lite valhänta. Vi grubblar över hur man egentligen ska fira. Alla kan ju inte gå på Skansen.
De som valt att leva här, och deras barn, tar samtidigt ut svängarna rejält. De riktigt hänger sig åt sin svenska tillhörighet.
Själv känner jag igen mig. Mitt firande var av det stillsammare slaget. En god middag med några vänner. En dag av vanliga hushållssysslor – men tankarna om vårt land, vad som är riktigt svenskt, surrade i huvudet hela dagen.
Jag måste erkänna att jag har lite svårt att helhjärtat stämma in i varje textrad i "Du gamla du fria". Jag klämmer i ordentligt i orden "Jag älskar dig vänaste land upp på jord. Ja, jag vill leva, jag vill dö i norden". Men vägen dit är inte helt okomplicerad.
"Du tronar på minnen av fornstora dar. Då ärat ditt namn gick över jorden". Jag anar att det syftar på vikingarnas härjningar, eller kanske på Gustav II Adolfs krigståg för den sanna protestantiska tron i halva Europa. Ärligt talat kan jag tänka mig bättre sätt att skaffa sig nationell identitet.
En sådan kan inte leva i ett vakuum. Den måste återskapas av varje individ, i varje generation. Det slår mig att det är vad som sker som just nu. Det är detta vi försöker hjälpas åt med. Somliga gör det mer energiskt än andra, men kanske är vi bara lite typiskt svenskt tröga i starten.
Så vad ser jag på nationaldagen av allt jag älskar i mitt land?
Jag ser ett land där människors olikhet och samhörighet står i centrum för firandet. Den 6 juni verkar inte bli en slags generalrepetition inför midsommaren. Jag ser en stark önskan från många håll att närma sig varandra. Att se och förstå. Jag ser att fanatikerna på ömse håll inte får chansen att göra dagen till sin. De samlar få.
Själv är jag republikan, jag är mot monarkin. Men jag kan inte låta bli att gilla en kunglighet som manifesterar nationaldagen genom att släppa in folket på slottet.
I två stora dagstidningar får olika företrädare för ett annat stadsskick än det rådande möjlighet att göra sin åsikt hörd. Ingen hemlig polis knackar på deras dörrar i natten. En särskild högtid hålls för att manifestera att vi för jämt hundra år sedan gav grannlandet Norge fritt.
En nackdel med att den 6 juni blivit helgdag är faktiskt att skolorna är stängda. De skulle annars kunna vara motorer i att skapa lokalt präglade nationaldagsfiranden. För något år sedan fick jag den 6 juni se alla barnen i mina flickors skola stå upp och sjunga "Du gamla, du fria" utantill. Med trumpetfanfarer och allt. Det viftades hej vilt med svenska flaggor. Men också med många andra nationers.
Barnen i Rinkeby behöver nog inte öva texten i år. De kan den och kommer väl som vanligt att sjunga den på skolavslutningen. Barnen i Rinkeby vet att det hör till. De har lärt sig att det är något särskilt fint med det som deras mammor och pappor gjort. De har valt Sverige. De har valt att länka sina liv, sin och sina barns liv, till vårt land. Tillsammans med oss andra, vi som bara råkade födas här, är de Sverige.
Så här dagarna efter vår första riktiga nationaldag önskar jag att vi kunde sluta en pakt med varandra som går ut på att de aldrig ska behöva tvivla på den saken.
Anna Berger Kettner
Debatt
