Nyligen såg vi filmen ”Flickan från Auschwitz” regisserad av Stefan Jarl och byggd på intervjuer med journalisten Cordelia Edwardson samt reportagebilder från regissörens två besök i Israel.Redan från början kan man konstatera att filmen egentligen består av tre delar med outtalade men pekfinger-tydliga paralleller som tittaren får serverat såsom absoluta sanningar, delvis med hjälp av autentiska bilder.De tre delarna – som Jarl söker göra till en sammanhållen liknelse och sanning, är å ena sidan intervjuerna med Edwardson, å andra sidan nazisternas utrotning och vidrigheter under andra världskriget och i den tredje delen, Israels ensidiga skuld till palestiniernas subjektivt framställda svåra levnadsvillkor och lidande.Således en film byggd på bilder från koncentrationslägren (mest Bergen-Belsen) tagna av de allierade efter befrielsen med högar av utmärglade nakna kvinnolik, som begraves i massgravar med hjälp av grävskopor.En reportagefilm med Cordelia Edwardson (mest Cordelia av i dag) samt en ensidig propagandafilm för den palestinska sidan, ivrigt påhejad av henne själv och utan minsta vilja att på något sätt ge en nyanserad bild av Israel-Palestinakonflikten.De personer som kommer till tals är noga utvalda och deras hatfyllda vittnesmål står odiskutabelt som den enda ”sanningen”. Ingenstans får den israeliska sidan komma till tals. Ingenstans intervjuas israeliska offer för palestinsk terror. Nej i denna verklighet är judarna sedan länge förmultnade lik från koncentrationslägrens massgravar och det är enkom palestinierna som lider i den nuvarande konflikten enlig Jarls och Cordelias tolkning. Det hela blir till slut en rent antiisraelisk förtalsprodukt...Cordelias vistelse i Auschwitz under andra världskriget utnyttjas till max för att framkalla kontrasteffekter hos åskådaren – för övrigt i en motbjudande och svulstig stil.Själva personen Cordelia Edvardson är inte särskilt intressant. Det är i egenskap av ett tyskt barn med judiskt påbrå som hon på Gestapos order skickats till koncentrationslägret som gör hennes öde anmärkningsvärd. Hon bosätter sig sedan, på sjuttiotalet – som förste journalist från Sverige – i Israel. Hon för vänsterns talan med stor entusiasm och inlevelse, framför allt när det gäller deras innerpolitiska ställning gentemot palestinierna. Hon kritiserar samtliga israeliska regeringar, och framhåller envist, under många år, den palestinska sidans syn på konflikten i tron att en anpassning till deras krav kan ge området fred.Det är med förvåning och avsky som vi bevittnar att den förre detta ”Schutzheftling” (skyddsfången), som vid ankomsten till Auschwitz enligt egen berättelse, ”kände lukten av grillat kött”, frivilligt accepterar filmens sammankoppling av vrångbilden av Israel, med bilder som är andra världskrigets vidrigaste bevis på mänsklig brutalitet och förnedring. Det är och förblir en djupt förljugen propagandafilm med hennes namn som dragplåster.Vi tycker att Stefan Jarl har gått för långt. Att visa grävmaskiner som skyfflar ner nakna utmärglade människokroppar för att nå chockeffekter hos åskådaren är ren våldspornografi. Att genom dessa vidriga bilder skapa någon sorts jämförelse med de palestinska arabernas lidanden i Israel är både okunnigt – för att inte säga oanständigt – och djupt kränkande för alla, inte minst för oss som lyckats överleva Förintelsen. Dessa dokumentärbilder avslöjar den yttersta förnedringen ända in i döden.Det är våra systrar och bröder som utnyttjas än en gång – nu i andra syften.Här visas slutfasen av utrotningen av ett helt folk. Dessa bilder har ingen motsvarighet i historien och bör inte göras tillgängliga att användas av sensationssökande filmmakare av Stefan Jarls kaliber.Vi protesterar mot detta tilltag.
