Den 11 november går Jonas Gardell i ett debattinlägg i DN till attack mot bibeltroende kristna i allmänhet och mot pastor Åke Green i synnerhet. Green kallas för en teologiskt okunnig, klumpig religiös extremist. Att Gardell inte gillar Green måste väl under omständigheterna kunna ses som ganska naturligt, men det gör inte hans förlöjligande av bibeltroende kristna mindre märkligt.I medierna kan man i dag mer och mer urskilja att en distinktion görs mellan bibeltroende kristna och ”normala” kristna.De förra beskrivs ofta som fanatiker och extremister och de senare som relativt sunda.Man måste då fråga sig vad som egentligen definierar kristen tro. Bibeln är erkänt den kristna trons ursprung och enda verkliga källa. Allt som någonsin sagts om kristen tro har på ett eller annat sätt varit kopplat till Bibeln. Kan man då skilja produkten från källan? Finns det muslimer som tror att Koranen är fabler? Finns det marxister som tycker Das Kapital är bedrövlig läsning? Går det över huvud taget att tala om icke bibeltroende personer som kristna?Frågan är intressant och viktig. I Apostlagärningarna i Nya testamentet läser vi hur några av Jesu lärjungar i Antiokia för första gången i världshistorien började kallas kristna. Resten av Nya testamentet är en redogörelse för dessa första kristnas tolkning av trons innehåll. Denna redogörelse har sedan av alla senare kristna i alla tider setts som inspirerad av Gud och normgivande, tillsammans med det Gamla testamentet. Eller av nästan alla kristna i alla fall.Under modernismens och liberalteologins tidevarv uppstod nämligen en intressant företeelse. Dessa hybrider mellan kristendom och rationalism skapade något som borde ha setts som en definitionsmässig paradox; nämligen ”kristna” som inte tror på Bibeln.Vad menar vi då med att tro på Bibeln? Det finns ju så många sätt på vilka man kan tolka denna märkliga och fantastiska bok. I media hittar man ibland överhettade inlägg från sekulära journalister vilka triumferande tror sig kunna visa att alla bibeltroende kristna är hycklare eftersom det finns saker i Bibeln de inte praktiserar. Om man tror att homosexualitet är synd måste man även tycka att äktenskapsbryterskor ska stenas, för så står det i Gamla testamentet, skriver de. Gardell för fram liknande argument.Ett sådant resonemang är naturligtvis rent nonsens. Det finns få bibeltroende som inte anser att Bibeln måste tolkas. Till exempel är det naturligt för en kristen att låta Nya testamentet tolka Gamla testamentet.Förenklat kan man säga att Gamla testamentet innehåller tre sorters lagar: moraliska, rituella och civila. Nya testamentets grundinställning till dessa är att de rituella och civila lagarna inte nödvändigtvis gäller för kristna, men att de moraliska gör det, eftersom de återspeglar Guds karaktär. Detta exemplifieras många gånger, exempelvis i berättelsen med Jesus och äktenskapsbryterskan. Jesus räddar livet på henne genom att se till att den civila lagen (stening) inte tillämpas, men hävdar fortfarande att det hon gjort var synd (enligt den moraliska lagen), för han säger åt henne att gå och inte synda mer.Enligt Gardell är det ”dålig teologi”, ”andligt ytligt” och ”djupt okunnigt” att kalla vissa saker synd, men faktum är att både Jesus och de nytestamentliga författarna gör det vid upprepade tillfällen.Bibeln är inte alltid lätt att förstå och det finns utrymme för att kunna tolka vissa saker olika. Det som är avgörande för om en människa bör kunna kallas kristen eller inte är dock själva inställningen hon har.För en kristen är Bibeln en auktoritet.För Gardell med flera är det en citatbok att användas när dess innehåll tangerar de egna, redan bestämda, uppfattningarna. Däri ligger hela skillnaden. Gardell erkänner ingen religiös/moralisk auktoritet utanför sig själv varför han gör bättre i att kalla sig rationalist eller möjligtvis humanetiker i stället för kristen.
