Enastående, finns det en del som kallar oss. Jag förstår tankarna bakom. Lite så där stryka medhårs, stackars lilla dig. Ensam, men du är enastående.Ja, varför är jag enastående? Om jag ser på mig själv så kanske allt bottnar i dåligt självförtroende. Men var började det egentligen? Vilket var först, hönan eller ägget? Men är man dum och ful så… vem bryr sig. Men ”jobba, det kan hon”, och då är det bra att ha någon som alltid ställer upp. Så det blev min identitet och där skapades en trygghet. Någon form av bekräftelse.Jag måste erkänna att jag känner mig lurad. När jag växte upp hette det ”sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska ALLT annat tillfalla”.Ska jag gå på det så har jag inte sökt Guds rike tillräckligt, fast med facit i fickan så tror jag inte att det har så mycket med det att göra, det blev i stället något som hämmade mig. Jag tror inte längre att detta att gå från singel till att dela sitt liv med någon har något med Gud att göra. Jag tror inte vi ska belasta honom för saker och ting som vi själva väljer. Skulle han ha med det att göra skulle det inte bara vara till för några utvalda.Så har man levt ett liv i församlingen. Har jag inte varit anställd så har det varit så många uppdrag, för hemma var det ju inte några som väntade. Sen har åren rullat på, det är några år kvar till pension och jag har lärt mig att gilla min ensamhet – oftast.Nu har jag den lyckan att i min närhet ha haft syskonbarn och vänner som är gifta. En del vänner försvinner när de gifter sig men en och annan blir kvar att umgås med och man får två vänner i stället för en – tack och lov. Faktum är att de flesta av mina vänner är familjer med eller utan barn. Vilket dock på helger gör att man ofta är ensam. Man stör inte en familj över helgen. Det måste vara något mer eller mindre krisartat för att göra det. Smärtar gör det när jag märker att bland mina vänner så har de gifta mer kontakt än vad de har med mig.För det mesta klarar jag det ganska bra. Men när det ska vara bön för gifta och familjer och kurser för hur man ska leva tillsammans så kan jag slå bakut totalt. Vet mig aldrig ha sett en kurs för hur man ska leva som ensamstående. Tro mig, frestelserna finns där också. Speciellt som man upplever att det är bland icke kristna män som man känner att man är mer uppskattad för den person man är och inte för det man gör.Trots det har jag nog aldrig varit med om en speciell förbön för att de ”enastående” ska kunna klara av att leva i renhet.I den församling jag tillhör brukar vi i gudstjänster be för dem som gift sig under senaste tiden. När jag senast var med om det i gudstjänsten tänkte jag att om det skulle vara så att jag skulle drabbas av att jag skulle träffa någon och gifta mig så skulle jag tacka nej till den förbönen. Varför – jo, varför ska det gullas och daltas och bes för mig nu när jag inte ensam behöver möta vardagen med alla dess problem? Nu är vi ju två.
