Med anledning av Ola Erikssons debattartikel i Dagen 31/5 om Judas-evangeliet ber jag att få komma med några synpunkter. Jag vill inte gå närmare in på Stefan Gustavssons (5/5) och Jesper Svartviks (11/5) argument men vill bredda diskussionen en smula.Som jag ser det är det missvisande att som Ola Eriksson polarisera mellan ”kyrkofolk” och ”akademiker”. Sanningen är en och densamma, vem som än gör anspråk på den. Om Judasevangeliet har betydelse för kristendomen eller ej är en fråga som man kan diskutera sakligt, helt oberoende av sin personliga tro.Vad inte alla vet är hur ofantligt stor den tidiga kristna litteraturen är. Den franska skriftsamlingen Sources chrétiennes har nu kommit upp i 492 band, och det är ingen risk att man får avsluta den av brist på material. Den patristiska litteraturen, som den kallas, är också föremål för en omfattande internationell forskning, där Sverige intar en rätt hedersam plats.Sedan 1981 hålls patristiska konferenser i Lund vart fjärde år med deltagare från hela Norden. Det handlar inte bara om grekiska och latinska skrifter utan också om texter på olika orientaliska språk som koptiska och syriska. Här finns bibelkommentarer, traktater, predikningar och brev men också så kallade apokryfer som är skrivna i bibelstil utan att fördenskull vara bibliska.Naturligtvis säger inte alla dessa författare ett och detsamma. Det finns en stor variation av åskådningar och vinklingar inom den tidiga kristendomen, som ger forskningen mycket att syssla med. Somligt har med tiden förkastats, annat har blivit kvar i den kristna traditionen.Detta är en nyttig kunskap för den som har en alltför ensidig bild av hur den tidiga kristendomen såg ut. Men det relativiserar också de nya skriftfynd som görs. Fyndet av Judas-evangeliet är enligt min mening inte alls så intressant som det för närvarande påstås i medierna. Det är bara ett i raden av många likartade gnostiska evangelier, och det enda intressanta är att Judas denna gång har fått agera språkrör för skriftens gnostiska budskap.Vad som skedde under de första kristna århundradena skulle jag – mycket förenklat – vilja beskriva som en kristallisationsprocess.Ur myllret av ibland motstridiga åsikter framträdde med tiden den lära som redan vid antikens slut var normerande eller – som Stefan Gustavsson skriver – klassisk kristendom. Men detta skedde inte slumpvis och inte heller genom något politiskt maktövertagande.Redan från början fanns den huvudfåra som Irenaeus beskriver i slutet av andra århundradet, som ledde från apostlarna fram till hans tid och sedan fördes vidare genom historien. Runtomkring den fanns andra vinklingar som var mer marginella men inte sällan kunde inkorporeras i huvudriktningen.Ett intressant fall är den store 200-talsteologen Origenes, som Ola Eriksson nämner. Några av hans teser fördömdes vid en synod på 500-talet, men han fortsatte att bli läst och utöva sitt inflytande också i fortsättningen, och för övrigt ännu i dag. Gränsen mellan ortodoxi och heresi var inte alltid obetingad, och den tidiga kyrkans teologer var för det mesta inga rigorösa fanatiker. Det fanns ett utrymme för fri diskussion så länge som man höll sig till den kristna trons väsentligheter.Men sedan fanns de som låg ännu längre ut i periferin, och till dem hörde utan tvivel gnostikerna, till vilka Judasevangeliet räknas. Just Judasevangeliet företräder en så kallad sethiansk gnosis, som fanns till före kristendomen men också fick en variant med kristen fernissa som här. Det är en icke-kristen åskådning med bakgrund i sekteristisk judendom och hellenism, och den fick aldrig riktigt fotfäste inom kyrkan, trots att den var så flitig med att producera skrifter.Att Gud inte har skapat världen, att kroppen är något ont och att Jesus inte var någon riktig människa – ingenting av detta kan beskrivas som en tänkvärd variant av kristendomen. Den idealisering av gnosticismen som har kommit på modet i USA kan bara bero på att just ingen har läst dessa besynnerliga skrifter i original.Naturligtvis kan man påstå att hela kristendomen spårade ur från början. Den borde ha valt helt andra vägar än den gjorde. Hur den borde ha sett ut är fritt för var och en att själv tänka ut. Men den som råkar ha en kristen tro – något som också en seriös forskare kan ha – tror också att de kristna i olika tider har varit ledda av Anden genom alla svårigheter och konflikter, och att dagens kristendom inte är slutresultatet av något grundläggande misstag. Också i dag tänker kristna olika men har ändå en igenkännbar karaktär som kommer inte bara ur Bibeln utan också ur vår gemensamma historia.
