Under cirka 20 år har jag jobbat i fängelsevärlden som pastor. De sista åren har jag upplevt en förändring som jag på ett sätt kan förstå, men samtidigt är rädd för. Kriminalvård måste ju ha både en vaktande och en vårdande del. Den vaktande för att samhället kräver och behöver det, och den vårdande för att om möjligt få den intagne ut ur sitt kriminella beteende.Det som bekymrar mig är att jag tycker mig se tendenser att den vaktande delen mer och mer prioriteras på den vårdande delens bekostnad. Jag tror att det är en farlig utveckling. Interner vaktas effektivt under den tid de dömts till, men av brist på vård kommer de ut farligare för samhället än innan straffet.För att belysa min oro tar jag ett exempel från dagens verklighet. ”Anton” sitter i skrivandets stund fortfarande på anstalt dömd i huvudsak för planering av rån. När han lämnar anstalten om bara tre veckor har han suttit inne nästan sju år.Efter att domen fallit placerades ”Anton” på Kumla-fängelset för utredning om hur straffet skulle avtjänas. Där skrev man hans ”särskilda villkor” som man ju gör för alla som har ett straff över fyra år. Efter Kumla kom ”Anton” till Hallanstalten där han sedan avtjänade den största delen av sitt straff. Hall är ju en ”tung” anstalt där man sitter länge. Klara regler fanns för besök med mera. En tuff tid för ”Anton”, men det fungerade. Under tiden på Hall omprövades också ”Antons” ”särskilda villkor” två gånger, helt enligt reglerna. Dock utan att förändras.När tiden för frigivning börjar närma sig är det vanligt att man flyttas till en annan anstalt med lägre säkerhetsgrad. Så skedde också med ”Anton” som för cirka 10 månader sedan flyttades till Beatebergsanstalten. På Beateberg blev det annorlunda, och för ”Anton” sämre. Plötsligt fick han inte längre gå på bevakade permissioner på grund av ”personalbrist”. Besöken blev färre och kortare. Ibland nekades de på grund av ”platsbrist”. Att komma till en ”lättare” anstalt tror man ska lätta bördan för den intagne, men så är alltså inte alltid fallet.Och när frigivningen närmade sig och det enligt bestämmelserna borde funnits skäl att ompröva hans ”särskilda villkor” och börja förberedelserna för friheten, så gjordes ingenting åt detta.”Anton” hamnade i en svår depression och sjukskrevs av anstaltsläkaren. I sjukintyget skrev läkaren ett mycket allvarligt utlåtande. Inte heller detta fick någon på Beatebergsanstalten att reagera och försöka få hans ”särskilda villkor” omprövade. Trots att lagen säger att ”villkoren skall omprövas när det finns anledning till det” (1974:203). Man kan undra hur kriminalvårdens ledning tolkar detta. Finns det några skäl som är starka nog?De sista veckorna har ”Anton” tillbringat på Täbyanstalten. Där säger man att ”det är ingen idé att söka förändring av hans särskilda villkor för vi hinner inte”, och jag kan förstå dem. Det skulle inte hinna bli någon betydelsefull förändring för ”Anton”. Jag har försökt söka tillstånd att själv få följa med ”Anton” ut, men det är enligt fängelseledningen inte tillåtet.”Anton”, som aldrig har visat några våldsamma drag, räknas alltså så farlig att han inte ens får gå utanför grinden med sin övervakare. Men om tre veckor ska han vara förberedd att klara livet i samhället på egen hand.”Anton” kommer inte att ha rört sig en meter ensam utanför grindarna när han snart friges. Inte en enda permission på egen hand. Inte en övernattning hemma hos familjen. Han är sjuk och spänd. Familjen är i kris. Kriminalvården har kontrollerat att han har tak över huvudet när han går ut och dessutom gett honom telefonnumret till socialen. Sedan har han hört orden ”personalbrist” och ”tidsbrist” gång på gång.Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Lars Nylén:Tycker du att fallet ”Anton” är bra fungerande kriminalvård? Varför har i så fall bevakningstänkandet varit så starkt i hans fall och förberedandet för livet utanför grindarna så litet? Jag kan ge fler exempel från dagens verklighet. Tror du att det finns någon risk att den sista tidens betoning på övervakning har påverkat vården negativt?Gång på gång hör jag kriminalvårdare uttrycka sitt missnöje över arbetssituationen. De upplever det som att fler och fler vaktande uppgifter läggs på dem, så att de inte har möjlighet till det där vårdande och motiverande samtalet som de skulle vilja ha. En del upplever till och med att de blir bemötta som ”oprofessionella” av ledningen när de tar tid för samtal med intagna som söker kontakt och rådgivning.Oroar det dig att jag, och flera med mig, möter vårdare som uttrycker sig så?
Debatt
Vaktandet slår ut vården i fängelser
Interner vaktas allt mer effektivt i fängelserna, men brist på vård gör att de kommer ut än farligare. Fängelsekunden ”Anton” är ett exempel. Vad säger Kriminalvårdens chef Lars Nylén om den oroande utvecklingen?
