Så har då kristdemokraternas
partistyrelse med stor majoritet fått gehör för sin linje i abortfrågan - en mycket stor besvikelse för alla oss som trodde att kd satte människovärdet mycket högre. Jag vill uppmärksamma en ytterligare brännande och samtidigt skrämmande fråga. Det gäller fosterdiagnostiken.
I de fall då fosterdiagnostiken kan upptäcka och i livmodern åtgärda olika slag av sjukdom är den naturligtvis en stor välsignelse i läkedomens tjänst. Betydligt betänkligare är att se att man inte söker efter sjukdom utan efter handikapp, i syfte att klar-göra en indikation för abort.
För att se om det ofödda barnet har Downs syndrom används ultraljud och biokemi. Genom ultraljud kan man göra mätning av en tunn vätskespalt vid fostrets nacke. Biokemin betyder blodanalyser, där det går att se om vissa hormoner talar för att barnet har Downs syndrom. Om dessa tester visar på sannolikhet för Downs syndrom går man vidare och gör även kromosomanalystest.
I de fall då fosterdiagnostiken kan upptäcka och i livmodern åtgärda olika slag av sjukdom är den naturligtvis en stor välsignelse i läkedomens tjänst. Betydligt betänkligare är att se att man inte söker efter sjukdom utan efter handikapp, i syfte att klar-göra en indikation för abort.
För att se om det ofödda barnet har Downs syndrom används ultraljud och biokemi. Genom ultraljud kan man göra mätning av en tunn vätskespalt vid fostrets nacke. Biokemin betyder blodanalyser, där det går att se om vissa hormoner talar för att barnet har Downs syndrom. Om dessa tester visar på sannolikhet för Downs syndrom går man vidare och gör även kromosomanalystest.
Visserligen är alla
dessa tester frivilliga, men de framställs ändå som värdefulla.
Statens medicinsk-etiska råd har också godkänt dessa tester.
Frågan vi ändå måste ställa oss är: hur går det att etiskt försvara att man inom fosterdiagnostiken söker specifikt efter tecken på Downs syndrom?
Det är skrämmande att denna etik är släkt med den etik som vägledde Tredje rikets eutanasiprogram. Visst finns det många som inte delar denna människosyn, men att den ändå sanktioneras av samhällets offentliga organ är oerhört upprörande.
Statens medicinsk-etiska råd har också godkänt dessa tester.
Frågan vi ändå måste ställa oss är: hur går det att etiskt försvara att man inom fosterdiagnostiken söker specifikt efter tecken på Downs syndrom?
Det är skrämmande att denna etik är släkt med den etik som vägledde Tredje rikets eutanasiprogram. Visst finns det många som inte delar denna människosyn, men att den ändå sanktioneras av samhällets offentliga organ är oerhört upprörande.
I andra sammanhang
är vi mycket noggranna med att människor inte får diskrimineras, alla är lika i värde. Alla barn är ju så oerhört viktiga. Varför kan vi då inte ta emot alla barn med den naturliga kärlek de behöver oavsett handikapp?
Det som sker är en enorm kränkning mot alla människor med Downs syndrom. De är en grupp människor som tillför vår samhälleliga gemenskap oersättliga värden. Så länge vi låter detta ske lider vi oerhörda förluster moraliskt och mänskligt.
Det som sker är en enorm kränkning mot alla människor med Downs syndrom. De är en grupp människor som tillför vår samhälleliga gemenskap oersättliga värden. Så länge vi låter detta ske lider vi oerhörda förluster moraliskt och mänskligt.
