I år är det 60 år sedan FN antog såväl deklarationen om de mänskliga rättigheterna som folkmordskonventionen. När den senare kom till var det många som motiverade den just med Förintelsen och sa att det får aldrig hända igen . Dessvärre har vi fått lära oss sedan dess att folkmord och brott mot mänskligheten händer om och om igen.
Inte alltid på exakt samma sätt, med samma motiv och mot samma grupper - men mönstren känns ändå igen. Vi behöver bara tänka på Rwanda, på Kambodja, på Srebrenica och på den pågående katastrofen i Darfur för att inse att historien upprepar sig. Människor berövas sina rättigheter och mördas endast för vad de är - avvikande i majoritetens ögon.
Kanske just därför är det så viktigt att över partigränser, och andra mer eller mindre synliga barriärer, sluta upp kring symboliskt viktiga minnesdagar som den 27 januari.
Den nationalsocialistiska ideologin föregicks av föreställningar om ras och rashygien som kom att leda till förföljelse och utplånande av judar och andra minoriteter; mördande av psykiskt och fysiskt handikappade, samt förföljelse och mördande av politiskt och religiöst oliktänkande - och många andra grupper.
Dessa fruktansvärda övergrepp var kulmen på en stegvis process som inleddes långt innan dess. Redan i början på 1930-talet hade judarna utdefinierats, isolerats och skurits av från det övriga samhället. Under 1930-talet och början på 40-talet införde nazisterna i Tyskland över 400 lagar som berövade de judiska medborgarna deras civila och ekonomiska rättigheter. Judar förbjöds att besöka parker, badhus och restauranger; de fick inte ta universitetsexamen eller gå i tyska skolor. 1939 förbjöds judar att ha radioapparater och 1940 fick de inte ens ringa i telefoner.
Steg för steg fråntogs Europas judar sin värdighet, sin identitet och sina namn. De fråntogs sina möjligheter att verka i samhället, utbyta tankar, bidra med kunskap, se och synas, höra och höras. De fråntogs kort sagt rätten att vara människor som alla andra.
Men mitt i allt det svarta och fasansfulla fanns det strimmor av ljus - det fanns de människor som vägrade att se på - de som öppnade sina dörrar och gömde de förföljda, de som riskerade sina liv för andra. Människor som ärkebiskop Genn aro Verolino, Vatikanens sändebud i Budapest, som i likhet med Raoul Wallenberg, Per Anger och andra neutrala diplomater räddade tusentals judar via sina skyddspass.
Lika viktigt som det är att minnas de fruktansvärda övergreppen under Förintelsen och andra brott mot mänskligheten, är det att minnas de människor som lyckades bevara sin mänsklighet och empati även under de svåraste stunder. Vi tror ofta att vi skulle ha handlat som de. Vi vill gärna intala oss det, men sanningen är att det vet vi inte förrän vi prövas. Det enda vi kan göra är att hoppas att vi tillhör dem som förmår bevara sin mänsklighet.
Många av de grupper som drabbades under nationalsocialismen möter än i dag förtryck och fördomar, också här i Sverige. Exempelvis diskrimineras romer i vardagens Sverige - på restauranger, när de vill flytta och på campingplatser. När Forum för levande historia låtit undersöka attityder hos unga människor i dag visar det sig att alltför många är intoleranta mot dem som uppfattas som avvikande på något sätt.
Vi kan aldrig garantera att historien inte upprepar sig; var det sker, när, hur och mot vilka. Men vi kan vara uppmärksamma och vaksamma på de steg som kan leda till en sådan utveckling. Vi kan se samband, processer, mönster. Vi kan kartlägga och tydliggöra fördomar och diskriminering. Vi kan lära oss mer om mekanismerna bakom. Vi kan föra en dialog med unga människor om alla människors lika värde.
Vi riksdagsledamöter från samtliga partier i Sveriges riksdag vill ta vårt ansvar att motverka förföljelse och diskriminering genom att hävda FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och folkmordskonventionen.
Det är alternativet till att stå bredvid - att vara åskådare.
Därför måste vi tillsammans hjälpas åt att se vad som händer innan katastrofen är ett faktum.
