Medierna älskar att polarisera. Kristna går tyvärr ibland i samma fälla, det visar bland annat en del samtal kring det som händer i gudstjänstlivet på Bjärka-Säby. Under hela mitt vuxna liv har jag ivrigt, ibland förgäves, sökt helheten i stället för att ständig polarisera. Under heta ungdomsår levde jag dels i väckelsens brinnande eld och dels i ett teologiskt bearbetande av trons hemligheter. Där grundlades en livshållning som jag sökt leva efter.
För nästan två år sedan flyttade jag till Bjärka-Säby. Onsdagskvällens Eukaristigudstjänst var en nöt att knäcka. Jag bestämde mig för att ge den en chans. Långsamt, eftertänksamt har jag gått igenom en process av tillvänjning. Den liturgiskt dräktiga gudstjänsten har steg för steg öppnats för mig. Jag ser nu hur den rymmer en enorm rikedom av böner, och bibelord. Det ger en möjlighet till god förberedelse för det heliga mysteriet; nattvarden.
Det har alltså inte varit en enkel väg att gå. Därför tror jag mig förstå dem som tvekar på stegen. Samtidigt erfar jag mer och mer att en märklig kombination uppstått. En syntes växer fram. Eukaristigudstjänsten på Bjärka-Säby rymmer fler dimensioner än den tycks visa på ytan. Jag får vara med om en innerlig, intensiv och skapande kombination av gammal liturgi från koptiska kyrkan och djupa friska källsprång av Andens tilltal.
En respekt gestaltas för det karismatiska som öppnar för helighet och tillbedjan med förbön och profetiska tilltal. Gudstjänsten som en dynamisk helhet gör något med mig. Vecka efter vecka. Samtidigt inser jag att ingen liturgi ingen gudstjänst kan helt återspegla fullheten på djupet. Men här förenas en tydlig fokusering på Guds närvaro och en öppenhet för den enskilda människan att i bön och lovsång stämma in i helheten.
Samtidigt som gudstjänsten på Bjärka-Säby ger sitt bidrag erfar jag den goda gemenskapen i Sionförsamlingens gudstjänst. Varför skulle jag då polarisera? En början på en syntes kan kanske växa. Min erfarenhet av en växande och djupnande syntes befrämjar samtal och dialog kring det jag och andra är med om.
Samtidigt kvarstår självklart en rad teologiska frågor. Vad betyder ikoner, synen på nattvarden och så vidare? Kan Jesu mänskoblivande innebära att den heliga bilden, ikonen, härbärgerar något av det gudomliga?
Jag ser behovet av att tydligt skilja mellan vördnad och tillbedjan av ikoner. Jag märker hur en visuell teologi kan komplettera den traditionellt verbala. Jag känner igen min ungdoms hängivenhet i nya former.
Peter Halldorf har själv satt ner foten i sin senaste bok "Doft av helgon" (Cordia 2008). Den kan användas som en grund för fortsatt dialog. Vi behöver arbeta med teologin, både den som uttrycker sig i tydliga liturgiska former och den som har sina rötter i den pentekostala realiteten.
Min förhoppning är att människor från olika kristna traditioner kunde, ville och vågade mötas. Där alla kom med det bästa man har. Utan att för ett ögonblick dölja teologiska olikheter. Men framför allt behöver vi leva i den gudomliga kärleken och med Andens hjälp vilja och kunna se på den andre med kärlek och respekt. Och att ödmjukt lyssna. Att härbärgera en större mångfald och att erkänna var skiljelinjerna går. Och att modigt erkänna att den andre har mycket att komma med.
