I en insändare den 7 maj skriver István Lemle om något han väljer kalla "katolsk fundamentalism" och nämner, som vanligt, våra "obibliska läror" Maria och helgonkulten, med ikoner och reliker, transsubstantationsläran, prästerligt celibat och kyrkans ofelbarhet i lärofrågor. I samma nummer skriver Evy Juneswed om radbandet "inom katolicismen" (en protestantisk förolämpning, vi tror inte på någon -ism, utan på Jesus Kristus och hans Kyrka). Det är framför allt något som "använts i böner till Maria".
Det är hög tid att ta itu med dessa fördomar och förklara vad den ursprungliga kristna kyrkan menar med allt detta. Också pingstvänner har ju att dras med samma kristna historia som vi katoliker.
Katolska kyrkan är på gott och ont den ursprungliga och den största kristna kyrkan. När skulle Jesus ha övergett den organism som är byggd på apostlarnas grund? När upphörde hans löften att gälla? Ty under 1500 år fanns ju ingen annan bekännelse än den katolska kyrkan och (sedan 1000-talet) de ortodoxa kyrkorna bekräftar i varje mässa.
Radbandet i den katolska kyrkan, vad vi brukar kalla "rosenkransen", är ett av många tänkbara sätt att meditera över Jesu liv, från bebådelsen till uppståndelsen, och att göra detta tillsammans med Maria, hon "som gömde allt detta i sitt hjärta". Vi hälsar henne på samma sätt som Herrens ängel Gabriel och Johannes döparens mor Elisabet. Är det inte något bra att katolska kristna gjort detta till en daglig övning?
Celibatet är verkligen inte någon katolsk dogm. Vad säger alla våra gifta katolska präster i vårt eget land? Inte heller helgonkulten. Heliga gudsmän och gudskvinnor är levande med Kristus och därför medlemmar i samma kropp, Kyrkan, där vi lider med varandra och gläds med varandra, för varandra.
De sporrar oss genom sitt exempel i ett liv som liknar vårt eget. Och visar bara hän till Jesus, som uppenbarar sin styrka i deras svaghet. Bland dessa räknar jag själv en man som Georg Gustafsson även om han naturligtvis inte har utsatts för en formell helgonförklaring.
"Detta är min kropp; detta är mitt blod" säger Jesus och katoliker tolkar det bokstavligt. Särskilt som hans lärjungar också gjorde det och en del gick bort från honom på grund av hans tal om "det levande brödet som kommit ner från himmelen" (jfr Joh 6). Det var "ett hårt tal", inte något om att detta symboliserar min kropp, mitt blod. Detta är tanken bakom transsubstantiationen.
Efter Jesusmanifestationens mäktiga vittnesbörd blir man bara ledsen över ständiga okunniga påhopp.
