I sitt svar på mitt inlägg "Vår tids modernism och fundamentalism" beskyllde mig Erik Kennet Pålsson för en "protestantisk förolämpning" på den katolska kyrkan. Men jag talade om modernism och fundamentalism i allmänhet och dess påverkan på den kristna tron.
Det första jag önskar betona är att den kristna fundamentalismen aldrig var en bakåtsträvare och "modernism" betraktades inte som ett uttryck för intellektuellt förakt. Liberalteologi betraktades som angripare på Bibelns auktoritet. Tyvärr förknippar den nutida fritänkaren ordet fundamentalism med terrorism och politiskt förtryck. På så sätt kom också den sanna kristna fundamentalismen i dålig dager när den likställdes med religiös fanatism.
I fundamentalismen handlar det om i vilken grad medlemmarna håller fast vid sina traditioner och om de är villiga att kompromissa med dem när de visar sig vara svåra att realisera i praktiken. Den frikyrkliga fundamentalismen byggde på "apostlarnas grundvalar där hörnstenen är Kristus". Ett "hällebergs" grund som bär upp allt som ska bestå. Men hoppet om detta bleknade sakta bort när fundamentalismens framtidsperspektiv stannade vid nutidsandans liberal-religiösa humanism.
Många ärliga kristna frågar sig i dag vad vi kan göra för att återvinna förlorad mark? Att upprätta den sanna kristna fundamentalismen vore inte bara en förnyelse utan en nödvändighet för kyrkans liv och bestånd.
István Lemle
