Erik Kennet Pålsson uttryckte i tidningen Dagen bestörtning över okunnigheten om katolsk tro den 14 maj. Han känner sig "ledsen över ständiga okunniga påhopp". Tyvärr måste konstateras att Pålsson inte lyckas att påvisa vari de okunniga påhoppen bestod. Vare sig Ewy Juneswed eller István Lemle har framställt vrångbilder av katolsk tro.
För evangeliskt kristna är naturligtvis hela det katolska trossystemet svårsmält. Det måste vara legitimt att hålla debatten om trosfrågor levande. Inläggen från Juneswed och Lemle sätts av Pålsson i kontrast till Jesusmanifestationens mäktiga vittnesbörd som ägde rum i Stockholm i början av maj. Jag tror att alla vi som var närvarande i Kungsträdgården delar Pålssons uppfattning om den.
Jesusmanifestationen pekade på olika samfunds gemensamma grundval, Jesus Kristus. Det är naturligtvis den enda möjliga utgångspunkten för kristna. Alltså berörde manifestationen kristnas minsta gemensamma nämnare. Men ska man inte bygga vidare?
Låt oss anta att politiker i ett demokratiskt land beslutar sig för en gemensam kraftsamling omkring demokratins förträfflighet. Gott och väl, alla goda krafter ställer upp eftersom det gemensamma målet finns: att bygga det goda samhället på demokratins grund. Därefter kommer vardagen och de olika vägarna att nå dit.
Lyckligtvis skulle inte debatten i de politiska församlingarna tystna efter anordnandet av en "demokratifest". Väljarna nöjer sig inte med att få reda på att alla vill följa demokratins spelregler. De vill faktiskt veta vad de olika partierna har på sina olika partiprogram för att förverkliga det goda samhället.
Det är inte konstigare med kyrkorna. De har fått världens viktigaste uppdrag av Jesus själv: Att förkunna evangeliet för alla människor och bygga hans församling. I syfte att fullborda detta uppdrag vet vi att tankarna är många, sättet att bygga Guds församling har en lång och brokig historia.
Vad gäller kyrkans historia gör Pålsson det alltför lätt för sig. Han påstår att det inte fanns någon annan kristen bekännelse än den katolska under 1500 år.
Sant är att Katolska kyrkan aldrig erkände någon annan trosuppfattning vid sidan av sin egen. Men det förtar inte det faktum att det har funnits otaliga kristna grupper som aldrig delade de romerska dogmerna.
Flera av dessa förföljdes och betraktades som kättare, ett allvarligt brott enligt katolska kyrkan. Jag ska i detta sammanhang bara nämna ett fåtal kända exempel: valdenserna, en rörelse som uppstod i Lyon på 1170-talet, albigenserna i Sydfrankrike från mitten av 1100-talet, lollarderna i England med förgrundsfiguren John Wycliffe på 1300-talet. Wycliffe, kallad "Reformationens morgonstjärna", eftersom han förnekade de flesta katolska dogmerna och menade att Bibeln var enda auktoriteten för tro och liv.
Ett sista intressant namn hämtas från vårt eget land också på 1300-talet. Det var en enkel bonde som kommit till övertygelsen att transsubstantiationsläran inte överensstämde med hans tro.
De ovan nämnda exemplen, som med lätthet kan mångfaldigas, visar hur fel Pålsson har då han hävdar att det inte fanns någon annan kristen kyrka än den katolska före reformationstiden. Dessutom vill Pålsson att alla ska vara med och dela på den mindre glamorösa delen av hans kyrkas historia. Jag anser inte att Pålsson äger skuld i hans kyrkas många historiska misstag. Än mindre behöver rörelser och samfund som har förreformatoriska rötter känna skuld och delaktighet i Romkyrkans historia.
Tack vare den enkle bonden Botulf, den spränglärde Wycliffe, modiga albigenser och valdenser med flera äger vi numera både rätt och en skyldighet att diskutera viktiga lärofrågor. Låt oss ta vara på denna möjlighet.
