Med anledning av händelserna kring Todd Bentley och hans förkunnelse har jag en liten reflektion om en del av kristenhetens behov av andliga hjältar, föredömen, kändisar. Kalla det vad ni vill. Oaktat om han eller hon är använd av Gud i speciella situationer, så är vi alla människor i grunden. Människor med fel och brister och ibland oklara motiv även för oss själva.
Jag hör rätt ofta som förklaring att han eller hon har blivit ansatt av fienden. Förvisso är det säkert så emellanåt men i mina lekmannatankar finns även fler delar. Delar av att vi faktiskt är ofullkomliga människor som inte vill, vågar eller förstår att ta ansvar för våra egna tankar, känslor eller egna behov. Det är lättare att projicera icke önskvärda delar hos sig själv på andra eller utifrån kommande hot. Ibland är tanken på sin egen ofullkomlighet smärtsam. Åtminstone för mig.
Den egna tron och relationen till Gud är den inre kompass som vi alla har att följa i vårt kristna liv. Om vi tror att vi kan ha någon annan än Jesus som förebild eller kristen som vägledare kan vi lätt bli besvikna. Något som visar sig gång på gång dels av offentliga predikanter men givetvis också via oss vanliga vardagskristna.
Nåd är ett vackert ord som gäller oss alla, även Todd Bentley. Men det är inget mellan oss och honom utan ett utvecklingssamtal mellan Gud och honom. Matz Mjörnheim
