En dopsyn för framtidens kyrka

Den baptistiska dopfrågan har i viss mån kommit av sig. "Omdops"-diskussionen har fått frågan att stanna av, eftersom många i det nuvarande ekumeniska klimatet inte vill skapa konfrontation. Missionskyrkan och Metodistkyrkan har avtalat med Svenska kyrkan om en samsyn på olika områden. Som en grundförutsättning har man då förbundit sig att inte "omdöpa", det vill säga inte förmedla baptistiskt troendedop till redan barndöpta.

I en reaktion mot detta har exempelvis nätverket Klassisk baptism gett uttryck för dopet som avgörande för medlemskap, vilket skulle innebära att det öppna medlemskapet ifrågasätts. Det är en konservativ, tillbakablickande syn. Jag tror att det finns ett annat sätt att förhålla sig, en framtidsinriktning som innebär att det baptistiska dopet kan komma i förgrunden på nytt. Den baptistiska dopsynen är framtidskyrkans rimligaste förhållningssätt.

En dopsyn för framtiden - den baptistiska - bygger på en människo- och församlingssyn vars tid har kommit. I de ekumeniska samtalen glöms denna viktiga aspekt på dopfrågan, som fortfarande är fast i en förlegad diskussion. Tendenser i ekumeniska samtal att marginalisera en baptistisk dopsyn visar snarare på fördomsfullhet än en genomtänkt dopsyn inför framtiden.

Det var framsynt av den baptistiska rörelsens första ledare att förstå att makt- och majoritetskyrkans inflytande skulle upphöra vid mötet med ett nytt samhälle som skulle bygga på frihets- och valmöjligheter som var främmande för kyrkan på deras tid. Här sammankopplas personligt ställningstagande för tron och ett personligt beslut ifråga om medlemskap i den kristna kyrkan.

Dopet tycks "fösas åt sidan" i de samtal som pågår om en drömd framtida gemenskap mellan Svenska missionskyrkan, Metodistkyrkan och Svenska baptistsamfundet. Vaga skrivningar om respekt för varandras traditioner ger intryck av att Svenska baptistsamfundet är den enda part som kämpar för att bibehålla en syn som de övriga inte skulle ha.

Finns det någon kristen ledare som i dag, inom Svenska kyrkan eller de andra kyrkorna, håller fast vid den gamla förtappelseläran som innebär att man döper - inklusive nöddöper - för att rädda barn från att odöpta gå till evig skilsmässa från Gud, det vill säga odöpt är lika med förtappad? Om de finns som fortfarande hävdar den läran, tycker jag att de står inför utmaningen att kliva fram och förklara sin syn för oss övriga.

Det baptistiska dopets företrädare som hävdar att dopet är en vuxen människas beslut att visa att man tar Kristusefterföljelsen på allvar befinner sig mer i kontakt med vår egen tid. Om det är så att förtappelseläran inte längre omfattas av någon, kan vi då inte åtminstone erkänna att förutsättningarna har ändrats så mycket att vi kan börja samtala om hur dop och medlemskap hör samman i det postmoderna samhället, snarare än att diskutera den kyrka och det samhälle som inte längre existerar?

Så vitt jag förstår lägger kyrkorna, oavsett doppraktik, ansvaret hos individen att själv besluta sig för att söka omfatta sitt för många år sedan genomgångna barndop som fullt ut ett kristet dop och leva i erfarenheten av död och uppståndelse med Kristus. Om man inte skulle kunna se detta som ett kristet dop, ofta av själavårdsmässiga skäl, är det inte bara inom Baptistsamfundet som pastorer förbehåller sig rätten att kunna erbjuda ett dop baserat på personens nu funna tro. Jag har i samtal med många pastorer inom Missionskyrkan funnit att de personligen önskar behålla möjligheten att förmedla troendedop till barndöpta. Det innebär inte ett allmänt underkännande av barndopet, men är ett uttryck för att individen behöver mötas med själavårdande omsorg och kärleksfull generositet.

Ska vi nu välja väg för en ny kyrka, i ett pluralismens och individualismens Västeuropa, som hävdar barndopet som det enda accepterade, undantagslöst tvingande dopet för alla, och därmed ytterligare avlägsna oss från vår samtid som har svårt nog att förstå sig på våra redan trånga regelverk?

Den människosyn som ligger bakom det baptistiska dopet och hävdar ett personligt valt medlemskap i församlingen är djupt förenlig med den kultur som råder i ett postmodernt samhälle. I intentionerna från "Gemensam Framtid" konstateras att en kyrka för framtiden ska vara öppen, lyssnande, ödmjuk, mångfaldig. Det är ju just detta som ligger i det baptistiska dopets grundsyn. Människosynen ger uttryck för stor respekt för individens val och beslut. Den uppfattning som kommer till uttryck i barndopet är en "imperialistisk kyrkosyn". Dess grundhållning byggde ursprungligen på "kristnandet av en nation", och därmed ett tvingande kyrkomedlemskap, en syn som är utdöd i dag. Nära 60 000 svenskar lämnar Svenska kyrkan per år som ett uttryck för dagens uppfattning att medlemskap och personligt beslut hör samman. Den baptistiska dopsynen är framtidskyrkans rimligaste förhållningssätt.