Debatt

Celibat och pedofili hör inte ihop

Vår tids farsoter är sex, pengar och makt. Att leva ogift är ett sätt att protestera mot tidsandan. Både trofasta äktenskap och människor i celibat är tecken på gudsriket mitt ibland oss.


Det är en mycket hård reningsprocess som Katolska kyrkan går igenom just nu. Och det behöver hon för att få mer självinsikt och ödmjukhet. Men att skylla alla prästers övergrepp på barn på celibatet, som så ofta görs i dag, är osakligt. En psykiskt och andligt frisk och sexuellt mogen människa kan leva i celibat. Den som sexuellt utnyttjar barn är en skadad person som i många fall utsatts för liknande övergrepp redan under sin egen barndom. De flesta sådana övergrepp sker i hemmet. En gissning är då att de allra flesta pedofiler lever i sexuella relationer, inte i celibat. Tragedin är att sådana skadade personer har fått bli katolska präster utan att man genomskådat deras problem. Pedofili har för övrigt naturligtvis ingenting att göra med homosexualitet.

Jesus levde i celibat. Det är en speciell kallelse att vara ogift, säger han: alla kan inte tillägna sig detta utan bara de som fått den gåvan (Matt 19:11). De flesta apostlarna hade det, liksom många av Jesus vänner: Johannes Döparen, Marta, Maria, Lasaros, Paulus med flera.


I det kommande gudsriket, kommer alla att vara ogifta (Luk 20:34-36). Helst ville jag att alla levde som jag (ogift), skriver Paulus. Den ogifte tänker på vad som hör Herren till, hur han skall vara Herren till lags. Men den gifte tänker på vad som hör världen till, hur han skall vara sin hustru till lags, och det gör honom kluven (1 Kor 7:7, 32-34).

Människor har förstått detta ända från Jesus tid. Redan på 300-talet fanns i Egypten tusentals samhällen av ogifta. Egypten var rikt, med många dekadenta seder. De ogifta kristna vände sig mot överflödet, levde enkelt, bad, arbetade och läste Bibeln. Allt överflöd gavs åt de fattiga.

Celibatet, som ledde till så stora välsignelser, kom till slut att, i Jesus och Paulus anda, anses stå högre än äktenskapet. Detta blev ett problem i kristenheten. Man kallade därför samman en synod år 341, där det beslöts att man under inga förhållanden får se ner på de gifta.

Jesus själv, och många med honom, har den profetiska uppgiften att redan i dag med sitt liv peka fram mot det kommande rikets livsform, det universella syskonskapet. Idén att leva ogift för Herrens skull har spritts över världen under alla tider.


Så kom reformationen. Både Luther och hans hustru hade prövat celibatet men misslyckats. De hade inte gåvan och då var det gåvan det var fel på. Därmed försvann något mycket värdefullt från en stor del av kristenheten. Jag arbetar med själavård, ofta bland protestanter, och möter inte sällan människor där som ser sig som "halva" för att de är ogifta, medan katoliker ju har så många goda ogifta förebilder.

Vår tids farsoter är sex, pengar och makt. Att leva ogift är ett sätt att protestera mot tidsandan. Både trofasta äktenskap och människor i celibat är tecken på gudsriket mitt ibland oss. Det finns faktiskt också en hel del gifta katolska präster i dag, under vissa villkor.

Min egen församling har för närvarande sin andra gifta präst. Inte minst för kvinnor är detta en stor fördel i självården. I vårt närområde bor ytterligare en gift präst, ledare för en annan katolsk församling. Det finns dessutom säkert miljoner ogifta katolska lekmän, därför att Herren också behöver lekfolk som han kan ge speciella uppgifter åt.

Många människors liv utvecklas på ett olyckligt sätt därför att de har så svåra sår som behöver läkas. Tyvärr ingås inte sällan äktenskap i tron att det ska lösa problemen. Om de två ändå hade fått hjälp innan de gifte sig, innan de hann snärjas in också i varandras problem! Så måste man också se på präster som blivit pedofiler. Finns det till exempel incest, psykisk eller fysisk sjukdom, krig eller föräldrars alkoholism i bakgrunden kan det behövas lång tid för läkning.


Människor med stora problem har svårt både att leva tillsammans med andra och att leva ensamma. De har svårt att över huvud taget förstå sin kallelse i livet.

Hoppas att kyrkan, och hela kristenheten, en dag ska inse sitt stora ansvar när det gäller att be och arbeta för människors helande till både ande, själ och kropp. Hon har i grunden stora resurser på detta område som i dag ännu är relativt outvecklade.

Debatt

Fler artiklar för dig