Öppet brev till Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan. Det har utgått ett påbud om en ny modell för ekonomisk planering och redovisning inom Svenska kyrkan. Detta föranleder några kritiska frågor.
Informationen gick till kyrkans kamrerer, inte till kyrkoherdar. Detta strax efter att man i kyrkan gjort klart att kyrkoherden är slutansvarig chef i församlingen. Hur kommer det sig att man från centralt håll i kyrkan väljer att gå bakom ryggen på kyrkans chefer? Beror det möjligen på att man menar att detta är "bara ekonomi". Det finns en risk att frågor om ekonomisk redovisning, bokföring, betalningar och liknande förs åt sidan som mindre viktigt. Andra kanske delegerar bort hela tänkandet över ekonomi eftersom det upplevs komplicerat. I ytterligare någons uppfattning är ekonomi det som styr allt.
Ekonomi är i själva verket det vi gör när vi planerar vår verksamhet, ser till att vi har rätt resurser för den och berättar vad vi gjort för att dra lärdomar av det inför nästa planering. Det handlar alltså om grundläggande frågor som ingen chef eller verksamhetsansvarig kan bortse ifrån. Redovisningen berättar vem vi är och vad vi vill. I kyrkan är det därför av stor vikt att ekonomin är väl teologiskt förankrad.
Den modell som nu skickats ut saknar just teologisk förankring. Studera kostnadsstället "mission", och fundera över om det speglar en missionsteologi som vi kan stå för. Kyrkoordningen talar om församlingens uppgift som en enda uppgift i fyra aspekter. Verksamhetsmodellen talar om fyra från varandra tydligt åtskilda uppgifter. Det behövs en teologisk motivering.
Musik upphör som kostnadsställe, men försäljning av böcker och souvenirer finns kvar. Betyder det att vi vill säga att souvenirförsäljning är mer centralt för kyrkan än musik? Hur motiverar man det teologiskt? Kyrkan är en av samhällets största arrangörer av musikalisk verksamhet. Hur ska vi kunna redovisa det? Man kanske menar att det är viktigt att inte kunna redovisa det? I så fall varför?
Då musiken och sjukhuskyrkan spjälkas upp på olika kostnadsställen, kommer den som ansvarar för detta att attestera, planera och redovisa verksamhet inom olika kostnadsställen. Det innebär att varje kostnadsställe kommer att ha flera ansvariga. Möjligheten att ta ansvar försvåras. Varför? Är det genomtänkt?
I det utskickade materialet föreslås att då musikverksamheten delas upp kan barn- och ungdomskör kallas "undervisning" och pensionärskören "diakoni". Detta andas ett försök till teologiskt tänkande. Det är emellertid inte ett särskilt bra tänkande. Det är trots någras uppfattning inte målgruppens ålder som skiljer diakoni från undervisning i församlingen.
Många församlingars kamrerer kommer naturligtvis att redovisa körerna enligt förslaget. Men andra kommer att tänka själva, och då föra dem under "gudstjänst" eller "övrig kyrklig verksamhet". Då kan man inte längre jämföra olika församlingars verksamhet med varandra. Då man tittar på varandra kommer flera att upptäcka att man kunde gjort annorlunda.
Snart kan vi inte jämföra den egna församlingens verksamhet och kostnader över åren. Detta sker i en tid då ekonomin ställs på hårda prov, och särskild vikt måste fästas vid redovisning och resursplanering.
En annan viktig fråga gäller vem som tagit beslut om denna modell. Kyrkomöte, biskopar, med flera verkar inte ens vara informerade. Är detta en ny tolkning av demokratibegreppet? Hur motiverar man det?
Till kyrkostyrelsen vill därför vi, prostar i Lunds stift, framföra att det behövs en ny verksamhetsplan. Förslaget är ett steg i rätt riktning. Det är bra att man framskjutit verkställandet. Det ger tid att göra om och göra rätt.
