Det är dags för församlingen att tänka om. Att förstå och acceptera att man kan leva som singel. En singel är inte mindre värd än en gift; det står ingenstans i Bibeln.
För en tid sedan fick jag en bröllopsinbjudan med posten. En kille i kyrkan ska gifta sig. Bröllop är alltid kul, en anledning att klä upp sig och ha skoj.
Det som gör mig irriterad är kommentaren jag får som en följd av detta. "Är inte du intresserad av någon här i kyrkan? Kanske av honom? Eller det kanske finns någon i de andra kyrkorna?" Jag trodde inte att personen som frågade mig var en person som ställde sådana frågor, och mitt svar till henne blev något i stil med: "Nej, jag är inte och har aldrig någonsin varit intresserad av honom. Jag är inte intresserad av någon annan heller, jag är nöjd med att vara singel, tack så mycket."
Det handlar inte om att jag inte haft förhållanden, för det har jag. Inte heller om att jag inte vill gifta mig och få barn, för det vill jag. Men min tid har inte kommit än, och kanske är det så att den aldrig kommer. Och någonstans så borde församlingen acceptera att man också kan leva som singel och vara glad. Bland icke kristna tycks det vara så att trycket ligger på att ha sex, inom kyrkan handlar det om att du måste gifta dig, och sedan skaffa barn. Har du inte hittat någon innan du är 25, ja, då är det riktigt illa...
Alla de snälla, välmenande tanterna som kramar om mig och säger: "Har du inte hittat någon än?" Och de jämnåriga som gifter sig och skaffar barn. Jag lät detta påverka mig förr, jag rycktes med i stressen av att fortfarande vara singel, och jag lät mig tryckas ner av det, tro att jag var mindre värd för att jag inte hittat någon att gifta mig med. Varför kunde ingen tycka om mig?
Var är den kristna kärleken i det här? Är inte kyrkan till för alla, gifta eller inte? Det borde vara så, men jag vill inte påstå att det känns så.
Jag är nöjd med att vara singel. Jag lever ett bra liv, kan göra precis vad jag vill när jag vill och jag har förmånen att ha en bästa vän som också är singel så att vi kan hitta på saker ihop. Men när man säger detta till de välmenande tanterna och farbröderna så får man ett svar tillbaka som antyder, att livet inte är komplett förrän man är gift och har barn.
Detsamma hör jag från de som är mina jämnåriga. Jag kan verkligen inte förstå det, varför skulle mitt liv i dagsläget vara mindre komplett än deras? Jag behöver inte vara med och tävla om vem som hunnit ha mest sex, jag behöver inte skylla min trötthet på ett litet barn, och jag behöver inte bli osams med min man. Jag står till svars för mig själv och mina handlingar, lever mitt liv precis som jag vill ha det just nu. Faktum är att jag inte vill gifta mig med första bästa bara för att kunna ha sex. Hellre 30 år och singel, än 36 och skild.
Det är dags för församlingen att tänka om. Att förstå och acceptera att man kan leva som singel. En singel är inte mindre värd än en gift; det står ingenstans i Bibeln.
Det kyrkan borde göra är att stötta inte bara barnfamiljerna utan även de som lever ensamma. För trycket är stort på att man måste gifta sig, och det är inte alltid lätt att bära. Man kan ju vara singel av olika orsaker, men att andra då uttrycker sig på sätt som att ett singelliv inte är ett komplett liv, det hjälper ju inte.
Jag kan inte svara på om detta är ett synsätt unikt för små församlingar, eller om det fungerar likadant i större. Men jag vet att det är så här jag uppfattar det i min egen församling, som jag trots detta trivs väldigt bra med.
Vad vill jag med det här nu då? Jo, jag vill att du ska fundera över hur du bemöter de som är singlar i din församling. Frågar du dem om de "hittat någon" än, uttrycker du dig som att äkta hälft och barn är viktigare än allt annat?
I min värld är Jesus och min relation till honom viktigast, inte huruvida jag blir gift eller inte.
