Med intresse och viss förvåning läste jag en insändare av Arne Brännström, Linköping (Dagen 28/6). Han skriver om övertro på förändring och utgår sedan från att den skulle påverka församlingssyn, synen på troendedop, medlemskap och Andens dop negativt.
I mitten av maj månad deltog jag i Pingsts rådslag i Norrköping. Jag blev djupt imponerad av vad jag hörde och såg. Unga män och kvinnor, välutbildade, professionella och gripna av missionsbefallningen "Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar", ställer sig till förfogande. Man engagerar sig för att på bästa sätt sprida evangeliet till alla människor.
I många församlingar utgör cellgrupper, bönegrupper och alphakurser en "barnkammare" som leder till församlingsgemenskap. Förr kanske man pressades ned på första bänken och fick förbön till frälsning, en Evangeli Härold under armen och ett "Gud välsigne dig". För många människor i dag är frälsningen en process som över tiden leder till förvissning och tro att Jesus är Guds son, världens Frälsare. (Jag tror givetvis också på "rövarfrälsningen".)
Församlingstillväxt - ta en titt på United i Malmö, som tillämpar en stegvis väg till frälsningsupplevelse, församlingsgemenskap och dop. Jag har svårt att se det som en lustjakt, när de exempelvis anordnar en weekend för ensamstående mammor, eller delar ut julklappar i samband med en julkonsert på ett flyktinghärbärge i Malmö. De planterar också nya församlingar/utposter i sitt närområde i Malmö.
Låt oss inte begränsa pingströrelsen till enbart pingstförsamlingar. Pingsten upplevs alltmer i samfundsförsamlingar och Svenska kyrkan. Andedopet är inte till för organisationer utan för enskilda personer som längtar efter ett dynamiskt liv tillsammans med Jesus.