Tack, Markus Holmbom. Du skriver att det Jesus gör på korset är en “frälsningsfullbordan” och att detta är en “klassiskt kristen frälsningsteologi”. Där är jag helt överens med dig, Jesus är Skriftens centrum och uppfyllare.
Men att "ersättningsteologin" - läran att judarna av en eller annan orsak fråntagits kallelsen som Guds folk och att dess plats tagits över av den kristna kyrkan - skulle vara en klassiskt kristen uppfattning är däremot djupt vilseledande. I alla fall om man med klassisk menar nytestamentlig, "apostolisk" kristen tro. Tanken att Gud brutit förbundet med judarna (Israel) och att det nu bärs av den kristna kyrkan, hör till skrifter vid sidan av Nya testamentet. Ersättningstänkandet i olika former företräds exempelvis av Barnabasbrevet, och författare som Ignatius och Justinus Martyren från andra århundradet.
Du hänvisar till Hebreerbrevet. Man måste vara ödmjuk inför det som inte framgår tydligt av Hebreerbrevet självt. Till det hör vem som är författare och vilka mottagarna är. Läser man brevet som om det är skrivet av och till hednakristna, och samtidigt tolkar offerföreskrifterna som liktydigt med 'judendom', är det begripligt att Hebreerbrevet kan ses reduktionistiskt. En vanlig utläggning är ju att Hebreerbrevet sätter 'judendom' i kontrast till 'kristendom'.
Men den tolkningen gör inte rättvisa åt brevet som helhet eller dess historiska situation. Vid tiden då Hebreerbrevet kommer till fanns det ännu ingen kristendom vid sidan av judendom. Ersättningsteologin kolliderar också med exempelvis Paulus som hävdar att Gud inte brutit förbundet med judarna eftersom Han aldrig överger sin kallelse (Romarbrevet 11:1-2, 25-29).
Om man i stället läser Hebreerbrevet som en skrift av en judekristen författare riktad till andra judekristna omkring år 70 - vilket är en historiskt rimlig situation - faller bitarna betydligt bättre på plats. Jag tog mig för att läsa Hebreerbrevet igen innan jag skrev detta inlägg. Ingenstans, så långt jag kan se, omtalas hedningar. De finns inte med i blickfältet, utan Hebreerbrevet förefaller vara en judisk skrift för Jesustroende. Polemiken är inte 'judiskt - kristet' utan snarare teologiska resonemang hur gammaltestamentliga texter fått sin uppfyllelse genom Jesus, och med en stark uppmaning att hålla fast vid honom.
För Hebreer-brevetär det självklart att nya förbundet upprättats med det judiska folket. Gud har samma förbundspartner för Nya förbundet som för det tidigare.
Det som ibland beskrivs som ersättningsteologi i Hebreerbrevet är snarare en intern diskussion judar emellan om vad det innebär att Gud upprättat detta nya förbund. Ingenstans i Hebreerbrevet antyds att den judiska identiteten upphör efter att det nya förbundet ingåtts, trots dess effekter för offerkulten. En nyhet är att också vi hednakristna blivit delaktiga av förbundets löften.
Kyrkan har inte ersatt Israel. Tvärt om! Kyrkan - vi hedningar står i ständigt beroende till judarna.
