Hans Wallmark, moderat politiker, vill att det ska utredas om det kanske finns fler personer i Svenska kyrkan än Radler som har varit Stasiagenter.
Syftet är dunkelt - han måste ju inse att sannolikheten är försvinnande liten. Kanske är det därför han vill utvidga den tänkbara skuldbördan genom att nämna att Stockholms biskop Lars Carlzon var ordförande för Förbundet Sverige - DDR under några år fram till Berlinmurens fall:
"Man kan ju ha sprungit DDR:s ärende genom att bidra till att sätta en bild av Östtyskland och hjälpa dem att upprätthålla en förtryckarregim." (Dagen 7 aug)
Det är försåtligt formulerat; han säger inte uttryckligt att Lars Carlzon utnyttjade sin position som biskop till att hjälpa till att upprätthålla DDR-diktaturens förtryck. Han frågar sig bara om "man" kan ha gjort det och önskar sig tydligen att även detta utreds.
Jag har sett några av de propagandatidskrifter som DDR producerade för svenska läsare på 1980-talet - med glansigt elegant färgtryck men trots det med en rätt trist 50-talsaktig prägel. Min gissning är att ytterst få svenskar har sett tidskrifterna. Det fanns säkert enstaka svenskar som hoppades att DDR skulle kunna utvecklas till ett kommunistiskt lyckorike. Men DDR kom aldrig någonstans med sina propagandaförsök i Sverige och skälet är mycket enkelt. Om DDR hade varit det mönstersamhälle som man påstod att det var, hade medborgarna där haft det bättre än vi; alla svenskar kunde själva se att det inte alls var så.
Men det vore onekligen intressant om någon forskare vill ägna sig åt Wallmarks fråga och kanske göra den mer generell. För det är varken första eller sista gången som en representant för kyrkan måste välja väg: stå på avstånd och ta tydligt avstånd eller gå in i dialog med en förtryckarregim och där, i en mer grå än svart-vit situation, försöka åstadkomma förbättringar och ge stöd åt enskilda människor.
Vad är rätt och vad är mest effektivt?
Den ateistiska DDR-regimen hade förstås sina propagandamål med Förbundet, även om jag till skillnad från Hans Wallmark inte tror att de räknade med att en svensk biskop skulle kunna hjälpa dem att hålla hela den östtyska förtryckarstaten på benen.
Lars Carlzon hade sina och helt andra mål med att acceptera att bli ordförande för Förbundet och jag är lite besviken över att Hans Wallmark inte kan kosta på sig att redovisa att han förstått det. Ingen kan ge belägg för att Carlzon hade minsta sympati för kommunistdiktaturer. Men han hade biskopsmötets uppdrag att representera Svenska kyrkan i Östeuropa. Han behövde kunna resa i de länderna och åtminstone vara något så när tolererad av regimerna för att kunna träffa människor och åstadkomma något för dem.
Det är viktigt att ha i minnet att Berlinmurens fall kom som en total överraskning för de flesta i västvärlden, inklusive utrikeskorrespondenter och andra som kanske "borde" ha sett tecknen. Lars Carlzon tog emot beskedet om murens och diktaturens fall med stor glädje. Men dessförinnan antog han som de flesta andra att kommuniststaterna skulle kunna finnas kvar i decennier och att det gällde att trots det göra det bästa möjliga för att stödja enskilda kristna i de länderna.
Lars Carlzon dog 2004, så han kan inte längre ge sin bild av detta. Han var min far och vi pratade ibland (men alldeles för sällan) om hans resor i Östeuropa.
De intressanta frågorna är, menar jag: var hans hållning alltför naiv? Vann DDR-regimen mer på att ha en kristen biskop som ordförande för Förbundet än enskilda kristna i DDR vann på att få konkret personligt stöd från representanter för Svenska kyrkan? Det hade inte kostat honom mycket att, på tryggt avstånd i Stockholm, formulera skarpa avståndstaganden från kommunistregimerna. Han valde en annan svårare och "gråare" väg. Bara de som på något sätt blev berörda av det val han gjorde kan väl säga om det var rätt eller fel.
