Tobaksbruket är ett samhällsproblem som inte bara rökare/snusare har ansvar för utan framför allt tobaksbranschen, som profiterar i ohälsa, och den svenska staten, som tar in skattemedel. Finansdepartementet och socialdepartementet talar inte samma språk när det gäller att minska tobakens skadeverkningar. Att som Håkan Arenius (Dagen ledarstick 27 juli) argumentera för tobaksbruket som någon slags mänsklig rättighet är bedrägligt. Se tillbaka till början av 1970-talet när tobaksfria miljöer på sin höjd fanns i kyrkan. Det var tack vare 10000-tals VISIR-medlemmars opinionsarbete som begreppen tobaksfria miljöer och umgängesformer kom till och blev praktisk verklighet.
Mödosamt har dessa miljöer utökats successivt under fyra decennier genom fortsatt opinionsarbete. Att nu Folkhälsoinstitutet har fått i uppdrag att ge förslag på utformning av tobaksfria miljöer också utomhus, är till nytta också för tobakskonsumenterna, som får större möjligheter att bli fri nikotinberoendet, eftersom den tobaksfria normen utökas. Därtill minskar antalet miljöer där tobaksproducenternas produkter kan konsumeras.
Men tobaksfria miljöer räcker inte, det behövs också att tobakskonsumenterna blir ålagda att ta ansvar för sina produkters skadeverkningar. Undantagen för tobaksprodukter i produktansvarslagarna behöver undanröjas eller nya lagar behöver stiftas för tobak som fastställer det fulla ansvaret för tobakens skadeverkningar.
