Låt mig gissa att vi svenskar vill vara traditionstrygga i en otrygg värld. Vi trånar efter okränkbar sanning och goda traditioner i våra svultna liv. I en bekännelsefri skola minns jag ändå våra knäppta händer på morgonen vid skolbänken. Jag minns de hjärtevarma psalmsångerna, frökens orgeltramp och den fina slutbönen. Vilken frid, styrka och trygghet det ingav oss barn! Och ändå saknades en kristen tradition i vårt hem. Den grundtryggheten behövs för att klara en hård och obeveklig värld, där hoppet lyser med sin frånvaro bland de icke-troende.
Vart man ser nu i juletid märks traditionerna i vart hus. Folket kräva dessa traditioner! Varför använder skolor just kyrkan som lokal vid rent kristna högtider, när man inte firar dem? Då kan de använda vilken annan lokal som helst. Och varför ska inte kyrkor tala om sitt innehåll, när sekulära hem en masse är mer kristna vid juletid, än vad Skolverket törs erkänna? Detta är ett utslag av kristofobi, i ett sedan 1000-talet kristnat Sverige. Varför skäms Skolverket över vårt gemensamma arv och traditioner? Varför generad över något som är gott och har verkat gott i långliga tider? Bättre vore att skämmas över våld och grov brottslighet.
Men rör inte kärnan och ryggmärgen i vår historia – kristendomen! SVT har tagit bort fjärde och sista strofen i Tennysons dikt Nyårsklockan som läses vid nyår, men låt nu Jesus ord ringa ut till föräldrar, elever, skolverksarbetare och rektorer: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana som de." (Matt 19:14).
