Det är i högsta grad tacknämligt att Dagen har tagit upp singlarnas situation i församlingarna. Under de senaste 20 åren har jag insett att singlar och par lever på olika planeter. När min man levde frekventerades vårt hem av vänner tre, fyra gånger i veckan, middagar och fika, och på begravningen ställde alla upp. Sedan vet jag inte vart de tog vägen.
Ett par bjöd in mig två gånger under det så kallade sorgeåret, sedan blev det tyst även där. Min mor som också tidigt blev änka, frågade mig om jag var besviken. Nej, det kunde jag inte säga, jag hade räknat med att det kunde bli så – men kanske inte så TOTALT!
Jag drabbades av cancer och tog mig igenom den, medan jag arbetade hårt för att hålla mitt företag flytande. Efter sju år utan semester sa kroppen stopp. Då hade mina föräldrar kommit till den ålder då de behövde hjälp och stöd under den sista milen.
Som ensambarn gick krafterna åt att i stort sett överleva etappen med avveckling av företag, försäljning av hus och hem, flytt, begravning av båda föräldrarna och avyttring av deras hem, allt inom ett tidsspann av cirka tre år. Sedan kom uppvaknandet.
Inget arbete att gå till, inga behövande föräldrar, barn och barnbarn geografiskt onåbara.
Församlingen …? Har man ingen tjusig position att visa upp, eller är ung och sprallig, då är man en ”nobody”! Bekanta i parrelationer hälsar med en nick vid kyrkkaffet, de under 35 ser inte de äldre (de vet ju att allt satsas på dem). Det kan de ju inte göra, eller hur, eftersom de inte ens hälsar.
Tidigare hade vi blandade hemgrupper. När jag någon gång påtalade skillnaden mellan nuet och hur jag tidigare bemöttes, tittade man på mig som om jag vore ett ufo – eller ljög. Någon sa till och med ”det kan ju inte stämma!”. Men den mannen lever i ett långt äktenskap, så hur ska han förstå vad jag menar?
Nu är jag tack och lov en person som trivs i mitt eget sällskap, men om vi inte hade våra hemgrupper i kyrkan skulle inte en själ fråga efter mig. DET, mina vänner, är dagens situation för ensamstående … eller ska vi vara moderna och kalla det "singlar".
"Anonym änka"
