Först ett tack till tidningen Dagen, som ger läsare möjlighet att lyfta fram trosfrågor som hotar våra andliga liv och tron på Bibelns Gud. Tack också till ”Pingstsyster” och ”Gräsrotskristen” som söker svar på frågan om Gud i Gamla testamentet är densamme som i Nya testamentet? Jag anser att svaret ja.
Moses bad att få se Guds härlighet. ”Och HERREN gick förbi och ropade: en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede, och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld.” Och samme HERREN "avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss."
Det var Jesus som befriade israeliterna från det Egyptiska slaveriet och ledde dem genom öknen till löfteslandet Kanan. Han dämpade dagens hetta med ett moln och ett värmande ljus om natten. Han gav dem bröd från himlen och vatten från den slagna ”Klippan som följde dem, och den klippan var Kristus”. (1 Kor.2: 2-4.)
Orsaken till att många har problem med GT:s Gud är historielöshet, brist på fakta/kunskap om Guds frälsningsplan för människans räddning, och rådande livsförhållanden vid den och den tiden. Otrons upphovsman, som Jesus kallar ”djävulen… mördare… lögnens fader,” är inte mindre verksam med sina otrospilar i dag som då han fick Adam och Eva att tvivla på Guds krav om lydnad och godhet.
Vem som helst kan väl förstå, att Gud efter syndafallet, med en värld ”i den ondes våld”, behövde då, liksom i dag, mänskliga redskap, att förkunna räddningens budskap?
Det var Guds syfte med att han kallade ut Abraham från hans rika hemstad Ur och lovade honom och hans efterkommande ett land passande beläget för ovan nämnda syfte.: ”I din avkomma skall alla jordens folk på jorden bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.” Men Abraham fick inte ta landet i besiktning. Gud hade en uppgift för israelerna i Egypten och Gud hade sina tjänare i Palestina. Abraham gav tionde åt Melkisedek, konungen i Salem, (Jerusalem) som var ”präst åt Gud den Högste”. Även om folket i landet var syndigt, bidrog troligen ödeläggelsen av Sodom och Gomorra till bättring. Och först efter mer än 400 år i Egypten uppfylldes löftet. Landets folk hade då fyllt sitt syndamått med råge. Gud kunde inte längre uthärda att se och låta fortgå till exempel att de i sin soltillbedjan på det mest grymma sätt bar fram sina oskyldiga barn att brännas upp som ett offer åt Baal. Eller åt Molok, en avgud med öppen mage i vilken en eld brann, som förtärde barnen.
Vid utgrävningar i Palestina chockeras arkeologer av mängder av brända benrester på grund av denna avskyvärda tillbedjan, som även under århundraden framåt i tiden fortsatte hos folken runt Israel. Och det sorgligaste för Gud var, att hans räddningsplan i stort förhindrades genom sitt egendomsfolks oupphörliga avfall. Till och med israeliska konungar följde hedningarnas exempel och offrade sina egna barn åt solguden Baal eller åt Molok.
Det är gripande att läsa om Guds sorg och klagan inför att låta sitt egendomsfolk drabbas på samma sätt som de andra: ”Hur skall jag kunna lämna dig Israel, göra med dig som Adma och Seboim (och Sodom och Gomorra)? Mitt hjärta vänder sig i mig, och all min barmhärtighet vaknar.”
Om man sedan tänker på de olidliga förhållanden som människor drabbas av i ett sådant samhälle, kan man väl se det som en välgärning, att Gud avkortar tiden till dess ”syndens lön, döden” kommer? Ingen av oss hade väl beklagat om Gud tidigare än som skedde, hade avkortat Hitlers och Stalins liv?
”Gräsrotskristen” kan inte förstå Guds sätt, att för att få Farao att släppa israeliterna skulle allt förstfött bland egyptierna dö. Och att det skulle vara just de oskyldiga ”spädbarnen” som drabbades. Något stöd för att det var spädbarn ger inte texten. Det var de förstfödda – oavsett ålder. Och om det ändå var så i något fall, så lät Gud farao och egyptierna själva få uppleva en mycket förmildrad form av vad de gjort under 80 års tid – dödat alla israeliternas gossebarn, medan det som drabbade farao och egyptierna, var en engångsföreteelse och drabbade endast de förstfödda. Vi måste påminna oss om att ALLA faktiskt kunde slippa den här fruktansvärda plågan. De som läst hela uttågsberättelsen vet att det enda som krävdes var att offra ett lamm och stryka blod på husets dörrposter. Alla hade ett val! Alla i landet hade för övrigt fått nio (!) chanser att inse att israels Gud verkligen fanns och att han inte ville att de skulle plåga israeliterna. De skulle ge israeliterna deras frihet. Inför varje ny plåga hade Gud genom Mose talat om, vad som skulle ske! De levde inte i okunskap om orsaken till plågorna. – Vi måste också tänka på, vad som skulle hänt, om Gud inte hade gripit in!
Men farao och förtryckarna vägrade att lyssna till Guds begäran, trots alla tecken och under som Gud lät ske. Om Gud gett vika och inte handlat på detta radikala sätt, hade Guds löfte till Abraham om löfteslandet och uppgiften att bli till välsignelse för alla folk omintetgjorts. Jag tror inte att Gräsrotskristen önskar att Gud hade svikit sina löften till ”trons fader Abraham” och att han hade låtit en förtryckande, hänsynslös, högmodig, maktlysten dyrkare av en mängd avgudar få sin vilja fram.
Angående pingstsysters och Gräsrotskristens problem med steningen av en man som bröt mot det bud som uppmanade Guds folk, att inte arbeta på ”HERRENS, din Guds sabbat, så är biblisk historielöshet igen problemet: Sabbaten, enligt Jesus egna ord, ”blev gjord för människan” till vila och gemenskap med Gud och medmänniskor. Och gavs som en dyrbar förstlingsgåva till Adam och Eva i det syndfria Edenhemmet. Lägg därtill, som det sägs i 1 Mos. 2: 1-3 att Gud själv vilade på den sjunde dagen, samt helgade och välsignade den för angivet ändamål. Eftersom Farao tvingade folket att arbeta alla dagar i veckan, kunde de inte hålla vilodagen. Och Guds begäran till Farao var: Släpp mitt folk så att de kan hålla högtid/sabbat åt mig i öknen! Inte hedningarnas, soldyrkarnas dag för tillbedjan, utan deras befriares dag för tillbedjan.
Slå upp och läs 2 Mos. 16: 4-30, om hur Gud, i givandet av bröd från himlen, med åtföljande tre underverk varje sabbat, befriade dem från allt arbete. Och prövade dem om ”de vill vandra efter min lag eller inte” just genom sabbatshållandet. Med dessa fakta för ögonen kanske både Pingstsyster och Gräsrotskristen förstår HERRENS avskräckande befallning, som förstärktes genom att folket själva fick utföra bestraffningen?
Tyvärr tillåter inte spaltutrymmet att ge ett mera klarläggande svar på dessa stora frågor. Men jag ger gärna mycket mer information om ställda frågor, om så önskas. Om inte tidningen tillåter, så är det fritt fram för Dagen att låta den som så önskar få min E-post adress.
Evert Johansson
(evertjohansson4@gmail.com)
