Jag har fått flera upprörda, sorgsna och uppgivna mejl från människor som känner sig väldigt förolämpade av Dagens Seglora. Det är grova anklagelser om rasism, rena lögner, personliga förföljelser och som driver upp ett debattklimat som är djupt ovärdigt och extremt okristet.
När blev Helle Klein chefsteolog för Svenska kyrkan? Är det okej att dina kollektpengar går till folk som ringer meningsmotståndares arbetsgivare och beskyller dem för rena lögnerna?
Redan 2006, när jag startade hemsida och blogg, fick jag uppleva näthatet. Få personer har jagats nerför de nya sociala mediernas bygata som undertecknad. Få har dessutom blivit beskylld för att "gråta ut" som undertecknad. Därför har jag börjat tiga om hatet. För detta applåderas jag. Det är en sorglig utveckling. Jag applåderas när jag inte visar att jag blir berörd och föraktas när jag visar att jag blir berörd.
Jag är dessutom något så fördärvligt som vit, medelålders, kristen och heterosexuell. Framför allt är jag man. Allt detta kombinerat diskvalificerar mig från i stort sett alla diskussioner som vänstern, både inom och utanför kristenheten, startat eller gjort till sina. Vänstern har gjort till stor sak att misskreditera sina meningsmotståndare. Man kan beskylla Twitter för att vara en sandlåda men det är inte vilka som helst som stövlar in med sina röda spadar.
För en tid sedan blev jag beskylld för att vara en "otäck, liten människa" av Lars Ohly. Han har tidigare beskyllt mig för allt möjligt. Regissören Ulf Malmros har kallat mig hjärntvättad, Alex Schulman kallar min mor för spritluder och mig för sinnesjuk, hans före detta hustru kallar mig för galet fyllo och jag får ofta höra att jag ska dö och att mina barn ska dö. Sveriges samlade humorelit, med Magnus Betnér i täten, har ägnat år åt att skrika "Jag hatar Marcus Birro" från scener runt om i landet under flera år.
Det värsta med detta?
Att jag lärt mig leva med det. Att jag inte låter det bekomma mig. Jag vill låta det bekomma mig. Jag vill bli berörd. Men jag blir det inte längre. Det är rätt sorgligt egentligen.
I kristenheten är det ungefär samma sak. Helle Klein och hennes politiska lobbygrupp Dagens Seglora är subventionerad av Svenska kyrkan. Stockholms stift har beslutat att stödja Dagens Seglora med en stiftskollekt. Det är mycket märkligt. Jag trodde kollekt samlades in för utsatta människor, för projekt mot hunger, för solidaritet, till de hemlösa, till de sjuka, gamla, fattiga och ensamma. Jag vill inte skänka pengar till Helle Klein. Hur kan denna ordning föreligga? Det är bara en stilla fråga.
Det är skillnad på hat och hat. Det ”goda, fina” hatet finns också i kyrkornas värld. Även där har samtalsklimatet förråats och förgrovats. Det är präster och kristna människor som ägnar sig åt det.
Den kyrkligt finansierade tankesmedjan Seglora smedja har satt i system att stämpla sina kritiker som just extremister, islamofober, främlingsfientliga och i maskopi med Behring Breivik. Detta sker genom en lång rad metoder: från antydningar och associationer till uttalade anklagelser, rena smutskastningskampanjer och på nätet iscensatta drev.
Smedjans skribenter har exempelvis kontaktat en enskild persons uppdragsgivare och utpekat denna som extremist. Man har också försökt tvinga en journalist att lämna ut intervjumaterial som skulle användas i en kampanj mot samma person.
Det finns snart sagt ingen kritiker av Seglora smedja (kritik som ofta handlar om att den driver partipolitiska socialdemokratiska linjer trots att den påstår sig vara oberoende och att detta finansieras av Svenska kyrkan) som inte utmålats som att fiska i grumligt högerextremt vatten.
Den som försvarar sig och visar på vilket sätt smedjan ljugit och förtalat blir kallad martyr, förlöjligad eller påstås komma med konspirationsteorier och tigs ihjäl. Det är klassisk mobbarretorik. Den som blir utsatt blir utsatt en gång till när hon får höra att hon är ett patetiskt offer som "gråter ut".
Tiger gör också de som finansierar och legitimerar tankesmedjan: Stockholms stift och Sofia församling. Biskop Eva Brunne har uppvaktas på olika sätt av många, såväl kyrkligt anställda som andra, under lång tid.
Detta är ett problem som nu Stockholms stift och Svenska kyrkan på allvar behöver ta tag i. Annars är man ingen trovärdig röst i den viktiga och nödvändiga samhällsdebatten om näthat, mobbning, etik och människosyn.
