Som "gammal" pingstvän och lekmannapredikant har jag under årens lopp arbetat med teologiska frågor. Min grundsyn är att Bibeln är Guds ord och får inte ifrågasättas. Pingstteologin däremot kan förändras och korrigeras allteftersom erfarenheten och den andliga insikten växer.
Då det till exempel gäller "vår dogm" som säger att tungomålstalet är tecknet på Andens dop, då undrar jag vilket tungotal det handlar om. Är det tungomål för egen uppbyggelse eller tungomål på jordiska språk som är ett bevis på att personen ifråga blivit andedöpt. För mig är tecknet på Andens dop hängivenhet för Guds rike och kärlek till sina medmänniskor. Att tungomål är ett avgörande tecken på att man är andedöpt kan jag inte läsa in i någon bibeltext. Jag talar tungomål men tror inte att det är något bevis på att jag tagit emot den helige Ande.
Då det gäller nattvardens praxis inom pingst undrar jag också om vi är speciellt bibliska. Vi borde nog likt de första kristna integrera den i en gemenskapsmåltid. Den ”sakrala” formen av nattvard vi firar i våra kyrkor är nog inte speciellt biblisk.
Pingstteologi eller kyrkliga traditioner behöver inte nödvändigtvis vara bibliska. Vi måste alltid fråga oss: Är allt vi lär och praktiserar i linje med Guds ord?
Kent Johansson
