Det är femtio år sedan Martin Luther King höll sitt visionära tal vid Lincolnmonumentet. Frihetsmarschens manifest Jobs, Justice, Freedom har aldrig varit så aktuellt i Sverige och Europa som i dag. I Europas sydstater går sanslösa femtio procent unga utan jobb och saknar framtidstro.
För femtio år sedan gällde det rättvisa i utbildning, löneutveckling och vårdresurser. I dag växer dessa klyftor i Sverige, inte minst i storstädernas förorter, och vi bevittnar konsekvenserna i nyhetssändningarna. Samtidigt invaggas vi i tron att Sverige är ett ideal, med den mest ansvarsfulla politiken – till skillnad från Sydeuropa i skamvrån.
I Sverige har Mammon tillsvidare lyckats förklä sig till en välsignelsebringande ljusets ängel som ytterst få vågar ifrågasätta. Därför böjer politiker, partier och fackföreningar, om än lite motvilligt, sina knän i lydnad och tacksamhet inför slavdrivaren Mammon. Sverige har aldrig producerat så mycket så effektivt – men allt mindre del av vinsten går till folkets behov. Precis som i Grekland försvinner pengarna i den globala kasinoekonomins oåtkomliga bankvalv. Samtidigt pressas människor så att folk stupar i sängen om kvällarna.
Det var i en sådan situation Martin Luther King aktualiserade arvet från Bibelns profeter framför maktens högborg. Precis som Amos, Kings favoritprofet, konfronterade han en slumrande nation med det lidande som fanns i djupet av nationen. De 250 000 som samlats vid Lincolnmonumentet kom direkt från smärtpunkterna i det dåtida samhället – något som kom till mäktigt uttryck när de tillsammans sjöng sina frihetssånger.
Jag tror det är hög tid för Sverige och Europa att lystra till Kings bevingade ord och vakna upp ur tillväxtruset och förnekelsen. Som aldrig förr går folk på högvarv medan utmattning, depressioner och sjukskrivningar drabbar allt yngre. Vi är på väg in i samma situation som alkoholisten. Han är tvungen att blunda och förneka de allt ödsligare konsekvenserna – annars orkar han inte se sig själv och andra i ögonen. Om detta får fortsätta, då är vår gudagivna värdighet som människor och vår dyrköpta demokrati i farozonen.
Precis som för femtio år sedan är det dags för ödmjukhet, besinning och omställning även här under Polstjärnan. Det är fråga om samma konkreta omvändelse som Amos och King ställde sina folk inför. Enligt en av nutidens stora profetgestalter, David Korten, står vi inför valet mellan två världsordningar – tillväxtens ”Empire” och omställningens ”Earth Community”.
Det fanns en tid när Mandela och Tutu tackade Sverige för stöd i deras frihetskamp. I dag frågar samme Tutu och KG Hammar i ett öppet brev varför Sverige med alla medel (mutor?) säljer dyra stridsflygplan medan Sydafrikas hivsmittade dör som flugor i brist på bromsmediciner? Svaret är uppenbart: Mammon har fått oss alla på knä, ekonomin har tagit hem spelet på bekostnad av värderingarna!
Detsamma gäller vår vacklande miljöpolitik. Jag älskar den grekiska övärlden och minns den hägrande EU-drömmen om att förvandla dessa fattigare sydstater till ett turistparadis för soltörstande européer. Nu är de imponerande EU-vägarna asfalterade, men vem vill åka till paradiset om 50 år då somrarna är 8-9 grader varmare, då det råder skriande brist på dricksvatten och alla greker som har råd drömmer om en sommar i Norden?
Det är skrämmande frågor som ligger bakom förnekelsen och verklighetsflykten. Är det kanske för sent när klimatet försämras, oljekällorna sinar och livets mångfald ebbar ut? Nej, den som tror på Martin Luther Kings Gud vet att historien inte fortsätter när det är för sent att bli förälskad, sätta barn till världen och kämpa för mänsklig värdighet. King hade en dröm och ett obändigt framtidshopp, men han visste att det aldrig är så mörkt och kallt – som strax före gryningen och den värmande soluppgången.
King och ledarna på podiet i Washington hade en imponerande skärpa om icke-våldets filosofi och strategi, men de hade samtidigt en förmåga att mobilisera en gräsrotsrörelse som med sina kroppar, böner och sånger fällde utslaget på gatorna – och därmed förändrade imperiets politik.
Medborgarrättsrörelsen hade sitt starkaste fäste i de svarta kyrkorna och det var deras pastorer som gick i främsta ledet. Jag sitter själv med i ett dynamiskt sammanhang där kyrkoledare och eldsjälar från omställningsrörelsen svetsas samman i en gemensam vision. Och jag vet, vi behöver inte gå till USA och Sydafrika för att hitta eggande förebilder - det var ju våra folkrörelser som en gång vågade bryta upp och betalade priset för den frihet, demokrati och välfärd vi åtnjuter i dag.
