Hör tro och politik ihop? Har den kristna tron någon plats i politiken? Har politiken någonting i kyrkan att göra? Den som någon gång brottats med dessa frågor har nog insett att de är komplexa, så vi vill i denna artikel bidra med ett perspektiv på hur man som kristen kan leva dessa frågor. Vi menar nämligen att ett kristet lärjungaskap måste vara politiskt. Vi menar att tron alltid är politisk. Men samtidigt menar vi att kristna värderingar inte ska ligga till grund för det svenska samhället. Att Sverige inte är, och aldrig har varit, ett kristet land. Hur kan det vara så?
För att svara på dessa frågor behöver vi först fundera över vad tro är. Vi som skriver står i en frikyrklig, baptistisk tradition som alltid betonat den personliga omvändelsen. Vi ser omvändelse som något som sker när vi tar emot tron, och menar att detta omfattar hela livet. De troende blir en del av en ny gemenskap, Kristi kropp, som genom Anden får börja leva ut och utbreda Guds rike på jorden.
Tron handlar därför inte främst om att acceptera vissa andliga sanningar, snarare ger den livet ett konkret innehåll. Jesus blir inte bara ett föredöme, han blir Herre i våra liv, och när vi blir omvända kallas vi att leva på ett sätt som synliggör detta. Ett av församlingens mest centrala uppdrag är att i och genom Anden leva ut denna nya ordning, att vittna om Guds verklighet och inbjuda andra till Kristus. Ett gensvar, inte ett krav. Inte för att förtjäna frälsningen.
Håller vi med om detta blir tro alltså inte bara att hålla en mängd saker för sanna, utan att aktivt följa Kristus som hans lärjungar. Det blir någonting vi gör, vår tillbedjan, ett liv i förtröstan. Ett liv där vi uppmanas att älska våra fiender. Att låta oss förvandlas genom förnyelsen av våra tankar. Att ständigt bära fram oss själva som levande offer. Att tjäna vår nästa. Gärningarna är aldrig förutsättningen för frälsningen, snarare är det omvändelsen som möjliggör för oss att leva i Guds rike. Det är inte lätt, vi behöver ständigt bekänna synd och möta förlåtelse, och vi är i ständigt behov av Andens kraft och den troende gemenskapens vägledning.
Om man kan tala om tro på detta sätt inser vi kanske att det ligger nära ordet politik, och då menar vi inte främst partipolitik, utan snarare maktfördelning, organisering av relationer, ekonomiska ramar och våldshantering, det vill säga hur vi relaterar till och lever med varandra. Precis det som är politikens uppdrag, att ge riktning och ramar åt det gemensamma livet.
Så, om tro ytterst är ett liv i Jesu efterföljd med Kristus som Herre, och politik handlar om organisering av det gemensamma livet, menar vi att tron är djupt politisk. Kristus inbjuder de troende att handskas med makt, pengar, relationer, fiender och så vidare på samma sätt som han, och när vi gör det blir vi vittnen om den verklighet vi tror är sann. En verklighet vi, genom Anden, är kallade att leva ut tillsammans.
Men vad innebär det i praktiken? När frikyrkan växte fram var det i ett land präglat av en luthersk evangelisk tro. Den kristna tron var normaltillståndet. Men så ser det inte ut i dag, och frågan blir hur vi som lärjungar ska relatera till samhället i övrigt. Flera alternativ kan föreslås, men vi menar att om man utgår från den förståelse av tro och politik vi skissat på här blir det närmast absurt, ja kanske till och med orättfärdigt, att kräva av människor som inte blivit omvända att de ska leva efter Jesu ord. Hur skulle de kunna det när de inte har del i Anden? Blir det inte att börja i fel ände om man förväntar sig att människor som inte blivit omvända ska leva efter kristna värderingar?
Vi tror alltså att församlingens uppdrag är att inbjuda till ett liv i efterföljelse, men vi kan aldrig tvinga eller ålägga någon annan, som står utanför denna gemenskap, att leva så.
Därför kan inte kristna värderingar ligga till grund för det svenska samhället. Det vore att antingen beröva den personliga omvändelsen dess konkreta innehåll – i bästa fall blir den en religiös upplevelse – eller att reducera den kristna tron till gärningar. Båda leder fel. Efterföljelse är för de omvända, de som förts in i en annan makt än det övriga samhället. Vi vill därför se församlingen som frimodiga, trovärdiga vittnen. Vittnen som förkunnar evangeliet, står upp för de svaga, älskar sina fiender, betjänar sitt närområde, ja till och med ger sina liv för sina nästa. Hur detta görs kommer se olika ut, och det kommer inte vara lätt, men vi hoppas att denna artikel kan få bli en nystart på ett sådant samtal.
Fredrik Wenell och David Willgren.
