Svensk kristenhet är en sagolik plats. Efter att ha turnerat hela hösten, och besökt kyrkor i många städer, törs jag med viss bestämdhet hävda att bilden av Sverige som ett sekulariserat land är en lögn.
Gud finns tydligt nedlagd i allas våra hjärtan. Problemet är alltså inte det gudomliga tilltalet, det finns där, men bristen på mötesplatser. Människor bär sin andliga längtan, sin längtan efter Gud, i kupade händer. Det är att se ett svagt, rött sken en tidig vintermorgon. Alla bär det där skenet. Men underhålls det inte så svalnar glöden, stillar sig värmen och ljuset slocknar.
Den mediala ordningen representerar inte folket. Den ignorans och det förakt som media visar kristen tro äger som tur är ingen bäring i verkligheten.
Om du talar med en humanist eller en ateist har hon inga problem med att vi kristna tror på Jesus som enda vägen till Gud, på Bibeln, på himmel och helvete och på jungfrufödseln. Tvärtom uppskattas vår tydlighet i dessa frågor.
Det är i stället inom kristenheten själv som sönderfallet och splittringen tilltar. Det är en sorglig utveckling.
Det finns en politisk degenererad kristenhet som fullständigt tappat alla begrepp och som bedriver aktiv partipolitik med ekonomisk uppbackning från Svenska Kyrkan. Det finns områden inom svensk kristenhet som helt och fullt gjort sig av med både Jesus och Gud och där det enda som återstår är en aggressiv, politiserad mobb, som går över lik för att förfölja, håna och förtala meningsmotståndare.
Och alla håller tyst! Det är en stor sorg att behöva uppleva att alla de goda krafterna i svensk kristenhet inte vågar höja sina röster i dessa frågor. Jag skulle sannerligen behöva mina bröder och systrar en bit längre fram i denna fråga.
Våra meningsmotståndare vill ofta kleta på oss politiska epitet. Vi blir rasister, konservativa, förlegade och förfärliga. En del går så långt att de beskyller oss för att faktiskt fysiskt skada människor med det vi gör. Det sista har jag blivit anklagad för av den så kallade tankesmedjan (även om det som tänkts där mest är hat och ilska) Seglora.
Det tycks också finnas en uppfattning att vi som tror på omvändelse och syndernas förlåtelse och som bekänner oss till en klassisk kristendom skulle vara bakåtsträvare. Vi degraderas till en sorts Fanny & Alexander-präst som dunkar Bibeln i skallen på folk och låser in våra barn på vinden.
Det är i själva verket precis tvärtom. Först när vi till fullo kan ta till oss insikten om att vi är syndare ser vi förlåtelsen och det är först i förlåtelsen och omvändelsen som den stora solidariska friden och friheten finns. Den hårdnackande ordning vi blir beskyllda för gäller egentligen de som envist upprepar mantrat om att sänka och slipa trösklarna. I den flummigheten ryms ingenting. Alltså ryms heller inte friden där.
Det är också tragiskt att kristna är med om att dra upp reglerna i samtalsklimatet. Jag har också gjort det tidigare men tänker numera noga på vad jag skriver och hur jag skriver det.
Och låt oss bli en smula konkreta för ett ögonblick.
Jag tycker det är en aning besvärande att kollektpengar från Svenska Kyrkan går till Seglora. Att Svenska Kyrkan håller en sådan hatisk grupp människor under armarna borde rimligen bekymra fler än bara den person som ofta blir utsatt för deras hat. Som undertecknad. Det är kanske inte så konstigt att jag reagerar på det. Eftersom det är mig som Seglora hatar.
Men likgiltighet är också ett ställningstagande.
Jag har tänkt en del på det där. Människor som betalar hundratals kronor för att skratta när en man på en scen smädar, förföljer och trakasserar någon annan. Är det roligt? Ja, kanske. Helt säkert är det roligare om den man skrattar åt inte sitter bredvid eller ens är någon man känner.
Man avhumaniserar skrattobjektet.
Det är i denna riktning som hela den digitala sandlådan är på väg. Vi strippar av folk deras mänsklighet, deras namn, deras vardag, deras känslor. Så att sådana som jag inte är människor längre. Utan på sin höjd värderingar.
Sedan blir det så mycket enklare att skratta eller hata. Så länge det inte är du som blir utsatt är du gladeligen med och subventionerar hatet. Tycker andra kristna att det är okej att Svenska Kyrkan skänker pengar till Seglora, en plats i eterrymden som odlar hat som mörker?
Fundera ett tag. Det är allt jag önskar.
Tänk om det var dig de hatade.
Skulle du lägga en hundralapp i deras kollektlåda?
Vem vill du vara solidarisk emot?
