Den här veckan har vi med anledning av Nelson Mandelas död återigen påmints om hur viktig han var för avskaffandet av apartheid. Och hur han i sin ledargestalt och kamp för demokrati och frihet blev en förebild för väldigt många, inklusive andra statsledare.
Nelson Mandelas styrka var hans ovanliga kombination av tydliga, skarpa budskap och en stor ödmjukhet – en kombination som är oövervinnelig.
Jag har hört honom tala flera gånger, bland annat vid den vite pastorn Beyers Naudés begravning då Mandela sa att det är tack vare kämpar som Beyers som vi åstadkom ett fritt och demokratiskt Sydafrika, jag satt i fängelse under de här åren och kunde inte göra så mycket, jag blev bara en symbol för frihetskampen, men det var människor som Beyer som stod mitt i kampen och som åstadkom förändring.
Det är inte många hyllade ledare vi har hört tala på det sättet, få män tonar ner sig själva för att lyfta fram andra på det sätt som Mandela gjorde. Få behåller också fotfästet som Mandela.
I stället lockas de av makten och gör allt vad de kan för att hålla fast vid den, medan Mandela självmant klev tillbaka efter fem år och lämnade plats för andra att ta vid.
Men det är med viss förvåning som jag ser på när ett hundratal statsmän samlas i Johannesburg för Mandelas minnesstund och hör hur de hyllar honom, samtidigt som jag vet att många av dem inte fanns där när Mandela verkligen behövde deras stöd.
Jag var själv ordförande i ISAK, Isolera Sydafrika-kommittén i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, under den period då Mandela frigavs och jag vet ju att flera av de statsmän som i dag uttrycker sin beundran för Nelson Mandela ifrågasatte honom och ANC-bojkotten. Några använde till och med ordet terrorist om Mandela.
Det är uppenbarligen lätt att med facit i hand stämma in i hyllningskören och påstå att man alltid har stått på segrarens sida, men det väcker frågor och funderingar om var de rakryggade politikerna finns i dag i relation till de stora utmaningar vi lever med nu, 2013.
Vilka utmaningar ser vi i dag där det krävs politiskt ledarskap och mod av Nelson Mandelas kaliber?
Sverige har nyligen haft besök av Dr Denis Mukwege från Kongo som är en Nelson Mandela-profil mitt i den förfärliga konflikten som pågår i Kongo. Han var bland annat här för att ta emot Right Livelihood-priset som också kallas för det alternativa Nobelpriset.
Det fick han för sin envetna kamp mot det systematiska våld som används i Kongos krig (framför allt våldtäkter). Han är en man som bokstavligen ger sitt liv för att åstadkomma förändringar och skapa fred i Kongo och han upprepar ständigt att han inte vill ha fler priser utan det han vill ha är fred.
Under de dagar Dr Denis Mukwege har varit här har hans budskap varit ett enda: Vi behöver stöd och hjälp från det internationella samfundet för att komma åt rotorsakerna till konflikten och kriget.
Var finns de modiga politiker som är beredda att fatta obekväma beslut för att nå fred och frihet i Kongo?
Exempelvis genom att utforma en tydlig EU-politik som sätter press på både regeringen och krigsherrarna i Kinshasa, och genom att utforma ett tydligt internationellt regelverk för utvinningen av så kallade konfliktmineraler.
Ett annat exempel är konflikten i Israel-Palestina. De flesta vet att det fortsatta utbyggandet av bosättningarna på palestinsk mark och utrensningen i ockupationens spår är hinder för fred och faktiskt förlänger konflikten. Återigen – var finns de modiga politiska ledarna som vågar sätta stopp för detta?
Vi vill inte se hur historien upprepar sig. Vi vill inte – när en gång förändringarna kommer, och de kommer att komma, både i Kongo och i Israel-Palestina – höra politiska ledare som säger att de var där och stöttade Dr Mukwege i hans kamp, eller att de alltid har stått på palestiniernas sida i deras strävan efter fred och rättvisa.
Vi vill inte se dessa tuppar putsa på sina fjädrar i efterhand. Vi vill inte se dem försöka sno åt sig lite av glansen från outtröttliga kämpar.
Det vi har lärt oss av Nelson Mandela är vikten av att vara en del av skeendet och inte stå vid sidan av och titta på. Det är nu det händer, det är nu de modiga besluten behövs!
Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia
