Hans varma personlighet och tydliga ideal, vilka han såg till att omsätta i praktisk handling, förändrade både världspolitiken och livsförutsättningar för miljontals människor. Han levde ut det som världen behöver nu mer än någonsin; fred och frid. Hur kunde han vara försoningen personifierad, är en intressant fråga. Men frågan som är viktigare nu är; varför har inte världen fler politiker och ledare som Nelson Mandela?
Jag kom att tänka på en sångstrof från när jag var barn; ”finns en kung, en annan kung och ej som kungar här, som solar sig i glans och guld, med folket i misär … han strålade av ett inre ljus …”. Det är Jesus som åsyftas, men jag associerar till Nelson Mandela.
Varför har vi inte i vårt land, som välsignats i århundraden med de bästa förutsättningarna, en mångfald av ledare och politiker som han? Vad är det som gör att han kunde och andra inte kan? Vad driver våra egna politiker? Ingen kan vara Madiba, alla har sin egen personlighet, men alla ledare kan göra de val inom sig, som han gjorde.
Kanske är det konstigt att jämföra Nelson Mandela med våra svenska politiker, men varför inte? Vi människor är ganska lika i grunden, trots allt. Han hade möjlighet att gå en annan livsväg med ett välbeställt liv, än den han valde, med nära tre decennier i fängelse.
Men den inre övertygelsen, om rättvisa och jämlikhet för alla, förde honom dit han gick. Våra egna politiker uppfattas ofta som en elit, en grupp för sig som gör karriär i parlamentet med speciella privilegier. Och när vi väljare kritiserar, svarar de gärna att de är bara människor.
Men även Nelson Mandela var bara en människa. Allt har ett pris förstås, det är inte alltid bekvämt att förändra världen till det bättre. Det var det inte heller för honom.
Hans politiska liv var ingen karriär med syfte att ge honom själv status, ansenligt avgångsvederlag eller hög pension. Han drevs av en själslig innerlighet att förbättra levnadsvillkoren i världen. Och han visste att det måste bli konsekvenser. Att idéer och fina ord om värdegrunder måste fungera i praktiken. Det kan aldrig bli äkta om man inte gör det man säger.
Det råder en obalans mellan de materiella utbuden och de själsliga behoven i Sverige. Mycket genuint har gått förlorat i vårt land, vi mår inte så bra av det.
Men om varje politiker som säger sig vilja väl, bestämmer sig för att agera praktiskt enligt Mandelas livsexempel, har vi en chans att återskapa något av den frid vårt land förlorat.
Att sörja hans bortgång, beklaga världens stora förlust och beundra hans personlighet är inte tillräckligt.
Varsågoda, nu är det upp till er, alla ni politiker med goda värdegrunder. Ni kan också göra de val som Nelson Mandela gjorde. Ingen i Riksdagen har varit fängslad i 27 år, lämnat fängelset och valt försoning och frid i sinnet. Om han kunde sprida frid varthelst han gick fram och skapa rättvisa för miljontals människor resten av sitt liv efter fångenskapen, så kan alla politiker i vårt land, som säger sig arbeta för demokrati, göra detsamma! Ubuntu skulle kunna bli ledstjärna också i Sveriges Riksdag. Jag är vad jag är på grund av vilka vi alla är (Ubuntu med fredsaktivisten L. Gbowees ord).
Men det är klart, det beror på vad hjärtat är uppfyllt av. Och vad Madibas hjärta uppfylldes av, det har vi förstått och kommer att se konsekvenserna av för alltid.
