De flesta av oss som varit eller är en del av en kyrklig gemenskap har nog upplevt hur kyrkan kan svika en. När vi gick genom helvetets mörker, brottades med om vi skulle orka leva en dag till, skämdes över att vi surfade på porr eller bråkade med vår mamma – då var aldrig kyrkan där. När mörkret var som starkast stängde kyrkan den dörren som gav ljus och värme. När vi behövde kyrkan som mest, var hon den som brydde sig minst. När vi behövde kärlek, fick vi hat och förakt.
Jag undrar vad vi är rädda för? Har vi slutat tro på att ljuset är starkare än mörkret, att kärleken är starkare än hatet och att sanningen är starkare än lögnen? För oavsett hur oandlig en sanning är, så är den mer sann än alla andliga lögner. Och att påstå att jag mår bra när jag egentligen har ångest är kanske att ge en andlig lögn? Som Magnus Malm sagt: En lögn för oss alltid längre bort från Gud, oavsett hur andlig den är; sanningen för oss alltid närmre Gud, oavsett hur oandlig den är. För det är i sanningen som Gud kan möta oss och det är i sanningen som vi bäst kan möta varandra.
Det är i min svaghet, min ångest och min synd som Jesus möter mig. Jesus möter mig inte där jag önskar vara, utan där jag är. Tragiskt nog verkar vi i kyrkan ofta göra tvärtom. Vi möter människor där vi vill att de ska vara, i stället för där de är. Vi möter varandra i kyrkan där vi vill att vi ska vara, i stället för där vi är. Mitt hopp står därför till att vi – du och jag – bestämmer oss för att bli mer lika Jesus. Att vi möts där vi faktiskt är för att sedan tillsammans med Jesus och varandra vandra mot det han önskar att vi ska bli.
Christoffer Abrahamsson
