"Baklängesfall i förbön måste rensas bort" skriver Henry Nordin i en insändare (Dagen 11/11). Låt mig ge två exempel på denna företeelse. Det ena från mitt liv, det andra från min dotters.
Terje Berntzen var en predikant som reste runt i Sverige och höll mötesserier. Vid ett av dessa möten var jag med . I slutet av mötet inbjöds till förbön och jag ställde mig i kön eftersom detta var mitt huvudsakliga ärende. Den helige Ande var starkt närvarande.
När det var min tur att få förbön kände jag hur kraft utgick från predikanten som höll sin hand ovanför mitt huvud men inte överhuvudtaget vidrörde min kropp. Han bad en kort bön och sen föll jag inte baklänges som om jag tappat balansen utan jag var raklång, utan böjda knän, när de två männen som stod beredda bakom tog emot mig och försiktigt la ner mig på golvet.
Denna händelse satte igång en process i mitt liv där jag läkte inombords och en andlig mognad tog vid. Jag är fullständigt övertygad om att detta var Guds vilja även om det inte står i Bibeln att det gick till så på den tiden. Allt var mycket stilla och värdigt.
Min dotters upplevelse var av ett annat slag. Under den här perioden var det tydligen ett kriterium att människor skulle falla när de fick förbön, bara då ”visste” man att den helige Ande var närvarande. Min dotter blev, som Henry Nordin skriver i sin insändare, knuffad så att hon ramlade. Det skadade hennes tro och hon tillhör inte någon församling i dag.
Sök Guds ansikte. Hungra efter verkliga möten med Gud och låt honom välja hur han ska möta oss. Och framförallt: spela inte utan var äkta. Ett frikyrkomöte är inte underhållning.
Else-Marie Carlsson
