Replik till Anette Anders (Dagen 4/12).
Du skriver i ditt inlägg: ”Vi gläder oss över Hillsong, deras lovsånger har fått vara till en oerhörd välsignelse, särskilt i fråga om att fånga in ungdomar ...
Lovsången har också blivit mer av ett uppträdande på många ställen, en ny musikstil, och mindre av att fungera som en tjänst att be ner himlen och öppna gudstjänsten för den helige Ande. Ta nu inte detta fel: Vi är helt och hållet för en andefylld lovsång, bra utförd och med bra texter, men mångfalden måste finnas med, annars utarmas gudstjänsten så småningom."
För några veckor sedan lyssnade jag på en föreläsning av Dr Jan-IngeTangen, rektor på HLT Oslo. Hans doktorsavhandling heter ”Ecclesial Identification Beyond Late Modern Individualism?: A Case Study of Life Strategies in Growing Late Modern Churches”. Den bygger på ett omfattande intervjuunderlag av bland annat Hillsong i London.
Av dem som han intervjuat och som kommit till tro i församlingen berättar en påfallande hög grad att det var under lovsången deras omvändelse skedde. Det var under lovsången i den offentliga gudstjänsten de gjorde en andlig erfarenhet som helt förändrade deras liv.
I somras talade jag med en pastor ifrån London som berättade om sin bror som varit långt ute i en livsstil som var präglad av hat och våld. Han följde med en granne som inte gav sig att bjuda med honom till Hillsong och under lovsången möter han en andlig kraft av kärlek som bröt ned allt hans motstånd.
Hans liv är förvandlat, han följer Jesus och han har medverkat med sitt vittnesbörd på en av församlingens filmer.
Hillsong har skapat en gudstjänst med en lovsångsdel som för förstagångsbesökaren i sin dramaturgi påminner om en Coldplay-konsert. Det är helt kulturellt okey att lyfta händer och tända gaständare. Men Hillsong har bett målmedvetet om Guds närvaro för den kommande lovsången långt innan, det är jag övertygad om.
Texterna har tydligt bibliskt innehåll. Det är mer än ett uppträdande, det är Gudstjänst. Senmoderna europeiska urbana hedningar möter Gud. Ett mer andefyllt och centralt uppdrag kan jag inte tänka mig. Om den utarmas får tiden visa. Vad den gör med verksamheten tycker jag är underordnat vad den gör med sekulära människors spiritualitet.
Jörn Hjorth
