Så är det också för många. För oss som är kristna borde inte ”kulet” vara det viktigaste utan Jesu födelse.
Jesus som föddes i ett stall av Maria och hennes trolovade Josef. Precis som de flesta nyblivna föräldrar måste deras lycka vara total. De hade hittat rum, förlossningen hade gått bra och barnet var välmående. Marias värkarbete var förmodligen lika jobbigt som för vilken kvinna som helst även om jag önskar att Gud såg till att hon fick det så lindrigt som möjligt.
Detta med Jesus födelse är startskottet på Guds återupprättade relation till oss. Det är första steget. Något stort att fira. Därför vill jag börja i rätt ände och låta Bibelns ord vara centrala den dagen, maten och klapparna får komma i andra hand. Det är så lätt att de blir centrum på julaftonen. Samtalen kan få en ny vändning och handla om vad Jesu födelse verkligen kom att betyda för oss. För hade inte Gud sänt sin son till jorden så hade han heller inte kunnat ta straffet för oss och dö för våra synder. Så att vi kunde var och en närma oss honom.
Många kyrkor har olika typer av gudstjänster den dagen. Samling vid julkrubban, julbön, midnattsmässa och julotta tidigt på morgonen därpå. Väl värda att besöka. Att ge tid åt det är att prioritera budskapet om Jesus. Här passar det olika för olika personer.
Men om samtalen överväger att handla om hur mycket mat vi ska äta eller när det är Kalle Anka och hur mycket julklappar vi har köpt, tappar allt sin klang. När någon i sällskapet sitter ensam och när den ensamma grannen firar jul själv och när det inte går att sträcka ut sin hand mot denne. Då tappar allt sin klang.
Med Jesus i fokus kan vi höra julklockorna klinga och änglarna sjunga på ett helt nytt sätt. Julen blir en glädjens högtid. En glädje som bubblar över. En glädje, som speglas i hur vi pratar om julen och hur vårt firande blir.
Pernilla Helgesson
