Eller ska man börja fokusera på avsikten med publiceringen?
När jag googlade på "Der Stürmer" som var nazisternas propagandablad, så fann jag likheterna mellan deras karikatyrer av judar och nutida karikatyrer av muslimer och Mohammed väldigt slående. Skägg, kroknäsa, förlöjliganden, etcetera.
Avsikten hos nazisterna var ju att få folk att hata judar, att kratta manegen för den kommande judeutrotningen. Man skapade med lögner och nedärvda schabloner en mediabild som gjorde judarna till en mindervärdig grupp i samhället, en grupp som successivt fråntogs allt fler medborgerliga (mänskliga) rättigheter.
Säkert har den franska satirtidningen helt andra avsikter, men ändå? Visst ska vi kunna skratta åt satirer som avslöjar offentliga personer och makthavare, men ändå? Är avsikten att avhåna och förödmjuka det som andra håller heligt, då är jag inte med. Det må vara Mohammed eller Jesus, eller Buddha. Ska vi kunna samexistera måste det finnas en slags respekt och hänsyn.
Hänsyn är alltid ömsesidig, eller hur?
Utan att känna till reglerna för genmäle i franska tidningar, kan man ändå peka på skillnaden i en satir som ett inlägg i debatten och ett skriftligt genmäle. Det första talar knivskarpt till känslan och det senare, som då inte har samma genomslag, söker oftast tala till förnuftet.
Avslutningsvis, åter till denna artikels rubrik; någonstans krockar den totala pressfriheten med lagen om hets mot folkgrupp. Vi skulle alla må bra av om den situationen inte uppstår.
I Frankrike har satiren endast åstadkommit att 5 miljoner muslimer känner sig provocerade och sårade, samt att fler våldsdåd förmodligen begås av dem som känner sig marginaliserade. Det var väl inte meningen?
Thomas Carlson, Bankeryd
