Tack för ett starkt svar på mina tankar om bildning och studieförbund (Dagen 10/2), Erik Amnå och Kerstin Enlund. Jag håller med om att Bilda är bra och helgjutet. Alla de dokument ni lyfter fram känner jag väl till, och jag känner mig välkommen att delta i Bildas arbete och framtidsspaningar. Men ni undviker för andra gången den fråga jag väckt: Hur tänker ni om utgången av Bilda-Sensus projektet?
Jag undrar om jag verkligen uttryckt mig så luddigt att den grundläggande ”verklighetsbeskrivningen” inte är tydlig. Tillsammans med styrelsen drev ni starkt, både internt och offentligt, förslaget om ett Stor-Bilda. Ni gav tydliga motiveringar och visioner för detta. Sedan röstades detta ner av medlemsorganisationerna.
Men ni tar inte tillfället att berättar om era tankar efter detta bakslag, till exempel varför det blev så här, hur era tvivel ser ut i det nya läget och vad ni anser behövs för att Bilda (utan Sensus) ska bli en viktig aktör i kyrka och samhälle de närmaste åren.
I den postsekulära kulturen är det viktigt att vi visar var vi står – särskilt om vi är ledare. Jag tror att det framtidsarbete ni inbjuder till kan bli skakigt efter det som hänt, eftersom ni inte själva träder fram.
Jag respekterar om ni valt att se er som ledare för en serviceorganisation och därför duckar för att sätta er egen ideologi i spel. För egen del tror jag att alla som fått uppdrag att leda bildning i olika former behöver träda fram. Dialog och utveckling förutsätter tydliga deltagare.
Jag hoppas att ni känner igen er i mina två grundfrågor: Vilket sorts studieförbund behöver vi idag för att möta de utmaningar samhället står inför? Är Bilda och Bildas medlemsorganisationer rustade för detta?
Skälet till att jag lyft in ett exempel på samtidsanalys (”postsekulär”) är mitt eget tvivel och min brottning: Är vi inte själva – kyrkor, Bilda, folkbildarna – i hög grad produkter av villkor och tänkande som inte längre gäller? Exempelvis uppdelningen mellan kristet och profant.
Mina reflektioner i debattartiklarna (Dagen 15/1 och 3/2) handlar om vad bildning och studieförbund ÄR i relation till kyrkor och stat utifrån den situation vi nu befinner oss i. Min övertygelse är att ”varat” kommer inifrån och bygger på samhörighet med dem man fått uppdraget av. Vad bildning och studieförbund ÄR behöver medvetandegöras, inte minst i osäkra tider.
De svar ni ger handlar om vad Bilda GÖR – alla produkter (Dagen 10/2). Därmed förvandlas övergripande grundfrågor till frågor om prestation och vad ni levererat. I sig har jag inga problem med det Bilda gör, och jag hoppas ni inte tror det. Bilda och Bildas personal gör väldigt mycket bra saker. Arbetet i de olika profilområdena är en genialisk arbetsmodell som också medlemsorganisationerna har bekräftat.
Min frustration över era svar, och Ivarssons senaste (Dagen 17/2), är att där försöker ni hålla isär form och innehåll – ”är” och ”gör”. Bilda och kyrkornas bildningsarbete behöver istället utmanas av en helhetssyn bortom de plakatspråk vi har med oss från sekulära ideal och tankekartor.
I ett postsekulärt samhälle behöver inte heller Bilda äga processen att forma framtidsstrategin och visionerna. Då finns risken att Bilda blir ett präktigt, självspelande piano. När det gäller kyrkosamfundens aktiva ansvar i bildningen och i Bilda håller jag helt med Ivarsson. Solklart! Bildning kan inte läggas ut på entreprenad till ett studieförbund.
Sune Fahlgren, Utbildningsledare, Teologiska högskolan Stockholm
