I den teologiskt viktiga debatten om hur kristna ska förhålla sig till den politiska makten, verkar de flesta som har en åsikt kunna delas in i endera av två grupper. Den ena falangen hävdar att man måste "skilja på politik och religion". Enligt detta synsätt ska den kristna tron vara icke-politisk, eftersom den är en privatsak, en hjärtats angelägenhet, en individuell upplevelse.
Den andra falangen däremot betonar att den enskildes personliga kristna tro måste kunna få politiska konsekvenser, och att detta engagemang naturligt bör kunna kanaliseras in i ett politiskt parti.
Hur pass mycket konfessionellt partiet i fråga ska vara finns det olika åsikter om, men gemensamt för denna falang är synsättet att ”kristna värderingar” måste få påverka partipolitiken. I mitt eget frikyrkliga sammanhang har exempelvis kopplingen till KD under decennier varit en självklar utgångspunkt för många.
Mitt emellan dessa två huvudfalanger finns emellertid en "tredje väg", som många kristna inte verkar känna till. Det rör sig om en minoritetsposition som ofta verkar bli missförstådd, kanske därför att den (ur det sekulära förnuftets perspektiv) ter sig som en tämligen komplex och ekvilibristisk position. I ett försök att på ett pedagogiskt sätt förklara den föreslår jag akronymen PÅSK. Kyrkan ska vara PÅSK: Politisk, Åtskild, Sårbar, Kritisk.
Den kristna församlingen är politisk, för den kristna tron handlar inte enbart om inre upplevelser och privata känslor/åsikter. Den kristna tron har en omistlig social dimension, ja, den kristna kyrkan är till sitt väsen en politik, det vill säga en alternativ gemenskap som i samhällets mitt ska förkroppsliga vissa specifika värden. Men denna "politik" får inte kopplas till ett specifikt politisk parti, för den kristna kyrkan ska nämligen vara åtskild.
När människor tänker på den kristna församlingen, får det inte vara så att de automatiskt associerar den med ett visst politisk parti. Tvärtom ska kyrkan vara oberoende och självständig, och utifrån detta perspektiv är alla försök från politiska partier att skaffa sig en inkörsport eller en privilegierad ställning i kyrkan teologiskt suspekta.
I sin åtskillnad ska kyrkan dock inte vara hård och avvisande. Hon ska i stället vara sårbar. Detta innebär att hon inte ska dominera, inte härska, inte vara besserwisserns röst. Här handlar det inte bara om informell makt utan även om attityder. Eller som Skriften uttrycker det: Tanklösa ord kan såra som svärd (Ordspråksboken 12:18).
En kyrka i Jesu efterföljd är mån om människor. Hon dömer inte. Däremot kan hon, när det behövs, vara hård mot destruktiva maktstrukturer som förslavar människor.
Kyrkan ska alltså vara kritisk. Likt Jesus ska kristna kunna protestera när människor far illa, utnyttjas och kränks. Hur denna kritik ska framföras och vid vilken tidpunkt kräver vishet och att de övriga tre punkterna beaktas samtidigt.
Personligen tycker jag att den protest mot Sverigedemokraterna som över trehundra pastorer nyligen gav uttryck för i en omtalad debattartikel i Dagen var väl avvägd och föredömlig. Fri från alla partipolitiska bindningar måste kyrkan få kritisera vilket politiskt parti som helst om situationen så kräver.
Ett extremt men illustrativt exempel är den tyska så kallade Bekännelsekyrkans agerande under 1930- och 1940-talen, och den tillhörande Barmendeklarationens sex artiklar är väl värda några minuters läsning (hittas lätt på nätet).
Med tanke på den högtid vi inom kort ska fira, vill jag alltså slå ett slag för att kyrkan inte bara ska fira påsk utan också ständigt vara PÅSK: politisk, åtskild, sårbar och kritisk. Detta synes mig vara en attraktiv "tredje väg" mellan de två dominerande alternativen som det sekulära förnuftet vill pressa in oss i.
Emmanuel Bäckryd, Läkare och teolog Församlingsledare i Ryttargårdskyrkan i Linköping (EFK).
