Det förvånar mig att så många i Sverige, både i religiösa och profana sammanhang och med stor kunskap om Förintelsen, inte offentligt uppmärksammat den unika insats som Albaniens folk gjorde. Att utelämna den ljusa delen av Förintelsens mörka historia är märkligt.
Albanien var ockuperat av Nazityskland, men trots det räddades fler än 2 000 judar undan Förintelsen. Med risk för sina egna liv vägrade albanerna att utlämna dem till ockupationsmakten. Regering och folk såg dem som sina bröder och systrar – som Guds barn som skulle skyddas. Det var en hederssak.
Albanien är faktiskt det enda land i Europa som hade fler judiska invånare efter andra världskrigets slut än innan, vilket föranlett israeliska staten att förära ett hittills sjuttiotal albaner med hedersbetygelsen "Albanian Righteous Among the Nation's för att de riskerade sina egna liv och räddade livet på judar som flydde till Albanien. Vid "World Jewish Congress" 2008 uttalade sig den israeliske diplomaten Mordechai Arbell: "Den heroiska räddningen av judar i Albanien är väldigt exceptionell. Det speciella harmoniska religiösa livet i de albanska gemenskaperna, bör vara ett exempel för världen."
Den amerikansk-judiske diplomaten Herman Bernstein var Amerikas ambassadör i Albanien innan andra världskrigets start. Han var judisk aktivist, journalist och författare och uttryckte sig tydligt: ”Det finns inget spår av diskriminering mot judar i Albanien, därför att Albanien råkar vara ett av de sällsynta länder i Europa, där religiösa fördomar och hat, inte existerar, trots att albanerna själva utövar flera religioner. Religiös intolerans är något tämligen okänt där.”
I början av 1930-talet, då nazisterna startade sin jakt på judar i Europa, var cirka 200 judar bosatta i Albanien. Landets dåvarande kung, Ahmed Zogu, beordrade Albaniens samtliga utländska konsulat att utfärda visum till varje jude som ville ta sin tillflykt dit. Den påtvingade stämpeln i passen, J (=Jude), var aldrig ett hinder vid landets gränser. Albaniens representation i Berlin, var den som utfärdade visum till judarna längst.
1943 ockuperade Nazityskland Albanien och begärde att myndigheterna skulle överlämna listor med namn på albanska judar, för att gripa dem och transportera dem till koncentrationsläger. Men myndigheterna vägrade.
Med konstant risk för sina egna liv saboterade albanska tjänstemän i myndigheter på riks- och lokala nivåer, tillsammans med hela det albanska folket, systematiskt ockupationsmaktens försök att identifiera och gripa judar. Under hot sökte nazisterna dagligen igenom albanska hem i sin jakt.
Dåvarande albanske premiärministern beordrade att alla judiska barn skulle få sova med albanernas barn, äta samma mat och att de alla skulle leva som en familj. Judarna gavs albanska namn och pass och behandlades som familjemedlemmar. De fick arbete i fabriker, butiker, jordbruk, barnen fick gå i skolor och lärde sig det albanska språket. För de judar som vistades i städerna, blev det till slut alltför riskabelt och de evakuerades till isolerade bergsbyar.
Men vad var det som gjorde att människorna i det lilla Albanien agerade totalt osjälviskt och vågade sätta sig upp emot det stora Nazityskland – som dessutom ockuperade Albanien? Svaret är Besa.
Besa är den nobla principen i albanens liv. En uråldrig uppförandekod som är integrerad i det dagliga livet. Besa innebär bland annat hålla löftet och hedersord och gäller alla religioner, ideologier, samhällsklasser och samhällspositioner. Besa hör ihop med hjärtat i den albanska karaktären och har inte sin specifika grund i någon av religionerna, däremot är den invävd i respektive religion. Det har en helig innebörd och är mer än ett löfte:
Man riskerar sitt eget liv hellre än att överge den hjälpsökande. Och Besa ges helt utan att något krävs i gengäld – ingen kan köpa Besa. För albanerna var det alltså självklart att rädda dem som var i nöd och underläge; judarna, som de kallade sina hebreiska systrar och bröder.
Enligt Besa tillhör en albans hus i första hand Gud, i andra hand gästen. När det än kan behövas ska en alban vara beredd att välkomna en gäst med något att äta, en säng att sova i och ett öppet och varmt hjärta. Han måste försvara sin gästs heder, även om han riskerar sitt eget liv. En ödmjukhet som genomgår allt.
De flesta judarna lämnade Albanien efter kriget, många bosatte sig i Israel, men hundratals judiska albaner finns kvar. Albanien och Israel har goda relationer med diplomatiskt, kulturellt, teknologiskt och affärsmässigt utbyte.
Hur många människor och hela nationer skulle lägga ner sina egna liv för främlingar? Alla de albanska hjältarna är var och en i sig en lektion för oss andra om mänskligt mod, nobelhet och medmänsklighet.
Besa är ett upprop till världen om brödraskap och medlidande med dem som är i nöd. Besa är visserligen unikt för Albaniens folk, men vi kan alla i vår nation integrera Besas grund i våra enskilda liv, religioner, ideologier, samhällsklasser och samhällspositioner. Och det är dags att respektera och uppmärksamma Albaniens folk.
Om detta måste vi också berätta, om Förintelsens bortglömda hjältar.
Mona-Liza Gustavsson, frilansskribenten.
