Vintern är på väg, skriver Joel Halldorf i en ledarkrönika i Dagen den 26 maj och syftar på en andlig vinter där kyrkorna blir allt mindre och färre. Jag skulle säga att vintern redan är här. Vi har i västvärlden under lång tid levt i det som på engelska kallas Post-Christendom och som vi på svenska kan kalla efterkristendomstiden. Det har redan varit vinter i flera decennier, nu är det våren som är på väg.
Joel Halldorf ger de kristna i Sverige flera goda råd för hur vi ska överleva vintern. Han skriver om att söka sig mot trons centrum, värna det centrala, att bli kvar i Jesus och leva i förtröstan på att den som är fylld av Anden drar människor till Jesus.
Allt detta är gott och väl och jag kan till viss del instämma i vad Joel Halldorf skriver, men jag tror att han missar något viktigt. Nämligen att kalla den kristna kyrkan i Sverige ut i mission i hela vårt land och att skapa tro på att en förändring är möjlig.
Artikeln avslutas med ett hopp om att efter vintern kommer vår. Det tror jag också, men jag skulle säga att vår uppgift inte bara är att övervintra och vänta, utan även att påskynda våren.
Efterkristendomstiden innebär ett förändrat landskap för den kristna kyrkan i Sverige. Vår situation liknar mer och mer den situation de kristna hade i Romarriket under de första århundradena. Kyrkan finns i samhällets marginaler, är i minoritet, saknar politiskt inflytande och privilegier, möter motstånd och ibland förföljelser. Det kan kännas jobbigt och ovant för en kyrka som vant sig vid makt och inflytande, men är egentligen inte något negativt. Efterkristendomstiden skapar nämligen nya förutsättningar för kyrkan att vara en dynamisk missionsrörelse.
Vintern skapar förutsättningar för en ny vår. Men om våren ska komma måste kyrkan i Sverige förändras och vara mer missionerande än förvaltande och mer rörelse än institution.
Joel Halldorf skriver i slutet av sin krönika några rader till dem som älskar frikyrkorna. Han hoppas att de ska befrias från siffrornas tyranni och drömmarna om en väckelse av 1800-talssnitt. Att de slutar prata om relevans och låga trösklar, och i stället söker sig mot centrum. Här ser jag flera problem som jag vill kommentera.
Vad menas med siffrornas tyranni? Siffror har betydelse. Att räkna antalet medlemmar och antalet församlingar ger oss en bild av hur läget ser ut. Siffror säger naturligtvis inte allt. Det finns andra viktiga faktorer, men visst vill vi att människor ska komma till tro och att församlingar ska planteras? Visst vill vi växa? Att vi håller koll på siffrorna betyder inte att vi tyranniseras av dem.
För det andra så undrar jag varför vi inte ska prata om relevans. Jag tror att det är viktigt att församlingen är kulturellt relevant, att evangeliet känns angeläget för dem man vill nå och att det kommuniceras på ett begripligt sätt.
Om man med relevans menar att man anpassar trons innehåll efter omvärlden är det naturligtvis förkastligt, men om det betyder att man vill kommunicera tron på ett begripligt sätt är det nödvändigt. Jag tänker fortsätta prata om att kyrkan måste vara relevant för vår tids människor.
För det tredje undrar jag vad det är för fel med låga trösklar. Om man med låga trösklar menar att man tar bort talet om omvändelse och lärjungaskap är det förstås ett problem, men om man menar att vi ska sänka de kulturella trösklar som ofta finns runt frikyrkoförsamlingar är det nödvändigt.
Joel Halldorf antyder att det finns en motsättning mellan låga trösklar och tydligt centrum, men det gör det inte. Jag högaktar de församlingar som i dag strävar efter att jobba med både tydligt centrum och låga trösklar.
Församlingen måste vara en öppen gemenskap där det är lätt att komma in och känna sig hemma även för den som ännu inte har kommit fram till en fast övertygelse. Låga trösklar är viktigt om vi ska lyckas med missionsuppdraget i efterkristendomstiden. Därför tänker jag fortsätta att prata om låga trösklar.
Det har varit vinter länge, men nu är våren på väg. Låt oss påskynda den.
Jonas Melin, pionjärkonsulent i Svenska alliansmissionen
